- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
131

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag är, så är jag allt för stolt och allt för
hederlig för att göra något dylikt.

Mr Dorrit deremot var hvarken för
stolt eller hederlig för att lyssna vid
dörren på det han måtte öfvertyga sig om
att John verkligen gick direkte ut och
ej stannade för att prata med någon. Det
led dock intet tvifvel att han ju ej gick
raka vägen ut genom porten och ned åt
gatan med snabba steg. Efter att ha
suttit ensam en timma ringde mr Dorrit
på resbetjenten, som fann honom sittande
i en ländstol vid brasan med ryggen vänd
mot honom och ansigtet åt elden.

— Ni kan ta’ de der cigarrerna och
röka på vägen om ni vill, sade mr
Dorrit med en vårdslös rörelse af handen. —
Ha — de lemnades mig som — hum —
en liten gåfva — ha — af en son till en
af mina gamla underhafvande.

Nästa morgons sol såg mr Dorrits
ekipage på Dovervägen, hvarest hvarje
rödv-jackad postiljon var kännetecknet på ett
grymt tillhåll för personer som
samman-svurit sig mot de resandes kassa. Hela
menniskoslägtets yrke mellan London och
Dover är nemligen plundring och mr
Dorrit plundrades således i Dartford, lurades
i Gravesend, röfvades i Rochester,
skin-nades i Sittinglaurne och bestals i
Can-terburg. Som det dock var resbetjentens
skyldighet att frälsa honom ur alla dessa
farligheter friköptes han ordentligen af
honom vid hvarenda station, och
rödjackorna skimrade muntert bland det
vårliga landskapet, höjande och sänkande sig
i regelbunden takt mellan mr Dorrit,
inkrupen i sitt mjuka vagnshörn, och nästa
kalkdammiga backe af den slingrande
landsvägen.

Nästa dags sol såg honom i Calais och
sedan han nu fått kanalen mellan sig och
John Chivery började han finna sig
lugnare och glädja sig ät att Frankrikes luft
var så mycket lättare att andas än
Englands.

Och åter bar det af utåt de tunga
fransyska vägarne till Paris. Sedan mr
Dorrit i sitt mjuka vagnshörn nu fullkomligt
återkommit i jemnvigt började han bygga
luftslott medan han färdades framåt. Det

var tydligt att han hade ett mystigt stort
slott under arbete. Hela dagen lång
byggde han upp och ref ned torn på torn,
lade till en flygel här, kastade upp en
forskansning der, befästade murarne och
förstärkte utanverken, gaf det inre det ena
sirliga ornamentet efter det andra och
gjorde det i alla afseenden till ett
stor-ståtligt slott.

Ankommen till Paris, der han dröjde
öfver i tre dagar, vandrade mr Dorrit
mycket ensam omkring på gatorna och
tittade in i bodfönstren — synnerligast i
juvelerarbodarne. Slutligen steg han en
dag in till en af de ryktbaraste
juvelerarne och gaf tillkänna att han önskade
köpa en liten present till ett fruntimmer.

Det var en förtjusande liten qvinna,
som emottog detta tillkännagifvande, en
djerf och liflig liten qvinna, klädd med
utsöktaste smak, som steg fram ur ett
litet sammetsbeklädt skrifrum hvarest hon
varit sysselsatt att hopsummera små
huf-vudböcker som man knappast kunnat tro
vara upplinierade till införande af några
mera kommerciella varor än kyssar, och
hvilka lågo på en liten pulpet, så fin och
glänsande att den såg ut som om den
varit gjord af karamell.

— Hvag slags present, skulle monsieur
önska par exempel? sade den lilla
qvin-nan. — En älskarepresent?

Mr Dorrit log och sade: — Ah, väl an,
hvem vet? Det var alltid möjligt — könet
var ju så oemotståndligt. Skulle hon vilja
visa honom några?

— Med största nöje svarade den lilla
qvinnan, smickrad och förtjust att få visa
honom många. Men förlåt! Att börja
med måste han ha godheten besinna att
det fanns fästmanspresenter och
bröllopspresenter. Dessa hänförande örhängen par
exempel och detta ståtliga halsband i
samma genre voro hvad man kallade en
fäst-manspresent. Dessa brocher och ringar
deremot af så himmelsk skönhet, så
utsökta behag vara hvad man med
monsieurs tillåtelse kallade bröllopspresenter.

— Törhända vore det bäst, hemställde
mr Dorrit småleende, att köpa båda de-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free