- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
210

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tillbaka i hans rum. Då han öppnade
dörren, stannade mr Meagles, vände sig
emot honom och sade:

— Clennain! — T attyeoram!

— Hvad är på färde?

— Borta!

— Kors! Hvad i all verlden säger ni?
utropade Clennam förvånad. Hvad
menar ni?

— Ville inte räkna till fem och tjugu;
kunde ej fås att göra det; slutade med
åtta och begaf sig sina färde.

— Lemnat ert hus?

— För att aldrig återvända, sade mr
Meagles, skakande på hufvudet. Ni
känner inte den flickans häftiga och stolta
lynne. Ett spann hästar skulle ej nu
kunna draga henne tillbaka; den gamla
Bastiljens jerngaller och riglar skulle ej
kunna qvarhålla henne.

— Hur kom det sig? Var god och sitt
ned och berätta mig det.

—> Hur det kom sig, det är inte så
lätt att berätta; ty man måste sjelf ha
den stackars olyckliga flickans okufliga
lynne för att fullkomligt förstå det. Men
det gick till på följande sätt. Minnie och
mamma och jag ha talats vid mycket på
sednare tider. Jag vill ej dölja för er,
Clennam, att dessa samtal ej varit så
glada som jag skulle ha önskat ; de ha
handlat om att åter företaga en resa. Och
då jag föreslog den, hade jag verkligen
mina afsigter dermed.

Ingens hjerta klappade häftigt.

— Mina afsigter, sade Meagles, efter
ett ögonblicks paus, och dem vill jag ej
heller dölja för er, Clennam. Mitt
älskade barn har ett tycke, som gör mig
nedslagen. Kanske gissar ni till personen.
Henry Gowan.

— Jag var ej oberedd på att höra det.

— Ja väl, sade mr Meagles med en
tung suck, jag önskar till Gud, att ni
aldrig behöft höra det. Men det
förhåller sig likväl så. Mamma och jag ha
gjort allt hvad vi ha kunnat för att
öf-vervinna det. Vi ha försökt ömma råd,
tid, frånvaro. Men hittills har ingenting
hjelpt. Våra sednare samtal ha handlat
om att resa bort åtminstone på ett år,

för att afbryta deras umgänge och
fullkomligt åtskilja dem under denna tid.
Och denna fråga ha gjort Pet olycklig
och derföre ha också mor och jag varit
olyckliga.

Clennam sade, att han lätt kunde
förstå det.

— Ja väl, fortfor mr Meagles
urskuldande, som en praktisk man medger jag,
och jag är säker pä, att mor, som en
praktisk qvinna också gerna medger, att
man inom familjer är fallen för att
förstora sina bekymmer och göra småsten
till berg, på ett sätt, som kanske kan
förefalla tröttsamt för personer, som endast
se på — som icke höra en till, förstår
ni, Clennam. Emellertid är Pets lycka
eller olycka en fråga på lif och död för
oss; och man må derför ursäkta oss,
hoppas jag, om vi göra mycken affär deraf.
Åtminstone borde Tattycoram kunna ha
stått ut med det. Säg, tycker ni inte
också det?

— Jo, jag tycker verkligen det,
svarade Clennam, i det han på det
eftertryckligaste gillade denna ganska måttliga
väntan.

— Nej, nej men, sade mr Meagles,
under det han sorgset skakade på
hufvudet. Hon kunde ej uthärda det. Det
kokade och brände så inom denna flickas
bröst, det arbetade och jäste så inom
henne, att jag ofta sade helt sakta, när jag
gick förbi henne: “fem och tjugu,
Tattycoram, fem och tjugu!« Jag önskar
hjert-ligt, att hon ville ha gått på och räknat
till fem och tjugu både dag och natt, så
hade det här inte händt.

Med ett så sorgset uttryck, att man
deri kunde läsa hans hjertas godhet, till
och med mer, än när han var munter
och glad, strök mr Meagles sitt ansigte
från pannan till hakan och skakade ånyo
på hufvudet.

— Jag sade till mamma (inte för att
det behöfdes, ty hon skulle nog ha tänkt
det af sig sjelf), vi äro praktiskt folk,
min vän. och vi känna hennes historia;
vi se hos denna olyckliga flicka något
återsken af det, som rasade i hennes mors
hjerta, innan en sådan varelse, som detta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free