Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afseende på personen, hviiken försvann ur
hennes åsyn. Några minuter förgingo,
innan hon vaknade ur sin tankfullhet och
återtog sitt stränga lugn.
Lilla Dorrit hade under tiden väntat
på att få gå, men fruktade att störa
henne genom att röra sig. Ilon vågade nu
lemna det ställe, der hon stått sedan hon
steg upp från golfvet, och gick sakta
omkring rullstolen. Hon stannade bredvid
den för att säga: “god natt, min fru.”
Mrs Clennam utsträckte sin hand och
lade den på hennes arm. Lilla Dorrit
blef förvirrad af detta vidrörande och
darrade. Kanske genomilades hennes
sinne af en ögonblicklig hågkomst af
historien om prinsessan.
— Säg mig, lilla Dorrit, sade mrs
Clennam. Har ni många vänner nu?
— Ganska få, min fru. Utom er, bara
miss Flora och — en till.
— Menar ni den mannen? frågade mrs
Clennam, hvars ännu raka tinger åter
pekade mot dörren.
— Ah nej, min fru!
— Någon vän till honom, kanske?
— Nej, min fru. Lilla Dorrit skakade
allvarsamt på hufvudet. Ah nej, ingen,
som är lik honom eller har att göra med
honom.
— Godt! sade mrs Clennam, nästan
småleende. Det angår ej mig. Jag
frågar, emedan jag intresserar mig för er
och emedan jag tror, att jag var er vän,
då ni ej hade någon annan att hjelpa er.
Är det så?
— Ja, min fru, det är verkligen sä.
Jag har varit här många gånger, då vi
skulle ha lidit hrist på allt, om ni ej
gif-vit mig arbete.
— Vi, upprepade mrs Clennam, i det
hon såg på klockan, som låg på bordet
och som en gång varit henaes aflidne
mans. Åren J många?
— Bara pappa och jag, nu. Det är
bara egentligen pappa och jag, som lefva
af det som jag förtjenar.
— Har ni lidit mycken brist? Ni och
er far och hvilka andra, som J han
varit? frågade mrs Clennam, under det hon
talade långsamt och eftertänksamt vände
på klockan.
— Ibland har det varit svårt nog att
lefva, sade lilla Dorrit med sin milda röst
och på sitt blyga, men aldrig klagande
sätt; men jag tror ej svårare — i det
afseendet — än det är för många andra.
— Det är rätt sagdt! sade mrs
Clennam hastigt. Det är en sanning. Du är
en god, omtänksam flicka. Du är också
en tacksam flicka, om jag ej misstagit
mig.
— Det är ju helt naturligt att vara
det. Det är ingen förtjenst deri, sade
lilla Dorrit. Men det är jag verkligen.
Med en mildhet, som den drömmande
Affery aldrig trott henne ega, drog mrs
Clennein den lilla sömmerskans hufvud
till sig och kysste henne på pannan.
— Gå nu, lilla Dorrit, sade hon,
annars kommer du så sent, stackars barn!
I alla de drömmar, som mrs Affery
haft sedan hon först öfverlemnade sig åt
denna sysselsättning, hade hon aldrig drömt
något mer förundransvärdt än detta
Hennes hufvud värkte vid den tanken, att
hon nästa gång skulle få se den andra
kloka personen kyssa lilla Dorrit, hvarpå
de båda kloka ena skulle omfamna
hvarandra och upplösas i tårar af ömhet för
hela menniskoslägtet. Denna tanke
be-dröfvade henne fullkomligt, då hon följde
«’e lätta stegen utför trappan på det
porten skulle bli riktigt stängd.
Då hon öppnade den för att släppa
ut lilla Dorrit, fann hon rar Pancks, som,
i stället för att gå sin väg, hvilket man
förnuftigtvis kunde ha väntat på ett
mindre underbart ställe och bland mindre
underbara fenomener, spatserade fram och
tillbaka på gården utanför huset. Det
ögonblick han såg lilla Dorrit, gick han
snabbt förbi henne och sade, med fingret
på näsan (som mrs Affery tydligt hörde):
“Pancks, zigenaren, spådomarne,• och gick
sin väg. “Gudi bevare oss, här ä’ nu båd’
zigenare och spåmän!» utropade mrs
Affery. "11 vad ska’ det bli härnäst ?“
Det regnade och åskade pä aftonen,
men hon stod i den öppna porten och
vacklade af förundran öfver denna gåta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
