- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
250

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tarfliga klädsel i sitt fängelsehem; ett spädt
barn till kroppen, en stark hjeltinna till
själen; och glorian kring hennes husliga
lif gjorde allt annat mörkt för honom.

— Ja visst för dessa orsakers skull,
lilla Dorrit, men äfven för andra. Då
jag står så långt från dig, är så olika,
så mycket äldre,’ passar jag så mycket
bättre att vara din vän och rådgifvare.
Jag menar, att du så mycket lättare kan
förtro dig till mig och att den
förbehåll-samhet, som du skulle känna mot en
annan bör försvinna mellan oss. Men
hvar-för har du dragit dig så mycket från mig?
Säg mig?

— Det är bättre för mig att vara här.
Här är min plats och liär kan jag vara
nyttig. Derföre är det mycket bättre för
mig att stanna här, sade lilla Dorrit med
svag röst.

— Så sade du också den der dagen
på bron. Jag har mycket tänkt på det
sedan. Har du ingen hemlighet, som du
kunde förtro mig, med hopp om tröst,
om du ville?

— Hemlighet? Nej, jag har ingen
hemlighet, sade lilla Dorrit, något förvirrad.

De hade talat sakta, mer derföre att
det föll sig naturligt för hvad de sade,
än med afsigt att dölja det för Maggy,
som ännu sysselsatte sig med sitt arbete.
Hastigt såg dock Maggy stirrande upp
och sade:

— Hör på, hvad jag säger! Lilla
mamma!

— Ja, Maggy.

— Om ni inte sjelf har några
hemligheter att tala om för honom, så tala
om för honom om prinsessan. Hon hade
en hemlighet, vet ni ju.

— Prinsessan hade en hemlighet? sade
Clennam något förvånad. Hvad var det
för en prinsessa, Maggy?

— Kors! Hur kan ni vilja bry en
stackars tio års flicka på det sättet, sade
Maggy, och antasta henne, stackars kräk,
så der hufvudstupa. Hvem ha’ sagt sagt
att prinsessan hade en hemlighet? Aldri’
sa’ jag de’.

— Jag ber dig om förlåtelse. Jag
tyckte du gjorde det.

— Nej, de’ gjole jag inte. Hur kunde
jag de’, när det va’ hon, som ville ha
reda på’et. De’ va’ den lilla qvinnan,
som hade hemligheten, hon som alltid satt
och spann ve’ sin rock. Och så sa’ hon
te’ henne, h varför gömmer du de’ der?
Och så sa’ den andre te’ henne, neej de’
gör’ jag inte; ock så sa’ den andra te’
henne, jo, de’ gör du, och så går di båa
te’ skåpet och der ä’ de! Och hon ville
inte komma på ’spitalet och så dog hon.
Ni vet’et, lilla mamma; tala om’et för
honom. För de’ va’ en riktigt präktig
hemlighet, det va’ de’! utropade Maggy,
omfamnande sina knän.

Arthur blickade på lilla Dorrit för att
få förklaring på allt detta och
öfverra-skades af att se henne så brydd och
rodnande. Men då hon sade honom, att det
endast var en fé-saga, som hon en dag
hittat på åt Maggy, men som hon skulle
skämmas att tala om för någon annan,
om hon också skulle komma ihåg den,
vidrörde han ej mer detta ämne.

Han återkom dock till sitt eget ämne i
det han först bad henne låta honom se
sig oftare och sedan påminde han henne
om, att ingen hyste lifligare intresse för
hennes lycka och mer önskade befordra
den än han. Hon svarade med värma,
att hon väl visste detta, att hon aldrig
glömde det och han vidrörde nu en
annan, mer ömtålig punkt — den
misstanke han fattat.

—- Lilla Dorrit, sade han, i det han
åter tog hennes hand och talade med än
lägre röst än förut, så att icke en gång
Maggy kunde höra dem i det lilla
rummet, än ett ord. Jag har önskat mycket
att säga dig detta och jag har sökt efter
tillfälle dertill. Yar ej förlägen för mig,
ty hvad åldern angår, kunde jag ju vara
din far eller farbror. Anse mig alltid för
en gammal man. Jag vet att detta rum
är medelpunkten för din hängifvenhet och
att ingenting skall förmå locka dig från
de pligter, hvilka du här uppfyller. Om
jag ej vore säker derom, så skulle jag
långt för detta ha bedt dig, ha bedt din
far tillåta mig att draga försorg om dig
på ett mer passande ställe. Men du kan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0262.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free