- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
278

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

William förde handen öfver sina ögon
och mumlade med majestätisk
tillfredsställelse :

— Välsignad vare din tillgifvenhet, min
stackars gode bror!

Derpå sade han högt:

— Godt, min bäste Fredrik, om du
bara vill försöka att, då vi gå ut, visa
att du uppfattar tillfället — att du tänker
på det —

— Hvad skulle du råda mig att tänka
om det då? frågade hans undergifne broder.

— Åh, min bäste Fredrik, hvad kan
jag svara på det? Jag kan endast säga
dig hvad jag sjelf tänker, när jag lemnar
dessa beskedliga menniskor.

— Der har jag det! utropade hans bror.
Det skall också hjelpa mig.

— Jag finner att jag tänker, min
bäste Fredrik, med blandade känslor, i hvilka
ett mildradt medlidande är det herrskande;
hvad skola de göra utan mig!

— Det är sannt, svarade hans bror.
Jaha, jaha, jaha! Jag vill tänka det
under det vi gå. Hvad skola de göra utan
min bror. Stackars kräk! Hvad skola de
göra utan honom!

Klockan hade just slagit tolf och man
tillkännagaf att vagnen väntade på den yttre
gärden, hvarpå bröderna tillsammans gingo
utför trappan. Edvard Dorrit, Esquire
(fordom Tip) och hans syster följde dem,
också arm i arm; mr Plornish och Maggy,
åt hvilka man ombetrott nedbärandet af
de familjens tillhörigheter, som man
ansåg löna mödan att föra med sig, kommo
efter, belastade med paketer och knyten,
som skulle packas på en kärra.

På gården voro medlemmarne och
fång-vaktarne. På gården voro mr Pancks
och mr Rugg för att se huru sista
handen lades vid deras arbete. På gården
var unge John, sysselsatt med att författa
en grafskrift öfver sig sjelf, uttryckande
att hans hjerta brustit af sorg. På
gården var den patriarkaliske Casby, som såg
så ofantligt menniskoälskande ut, att
många enthusiastiska medlemmar ifrigt
fattade hans händer och ännu flera hustrur
och qvinliga slägtingar till medlemmarne
kysste dem; utan tvifvel trodde de, att

han uträttar allt. På gården fanns den
vanliga choren af folk, som tillhör ett
dylikt ställe. På gården var den der
mannen, som på ett obestämdt sätt
blif-vit förorättad genom den fond
marskalken skulle ha försnillat; han hade varit
uppe klockan fem på morgonen för att
fullborda afskriften af en fullkomligt
obegriplig berättelse om denna affär, hvilken
han öfverlemnat i mr Dorrits händer som
ett dokument af högsta vigt, beräknadt
att förfära styrelsen och förorsaka
marskalkens fall. På gården voro de
gälde-närer, som alltid ansträngde sig till det
yttersta, för att sätta sig i skuld, som hade
lika mycket besvär att komma in i
fängelset som annat folk att komma ur det,
och som alltid blefvo hjelpta och
kom-plimenterade; under det att gäldenären
bredvid honom — endast en liten
trälan-de, snorflande krämare, halfdöd af ängsliga
bemödanden att hålla sig skuldfri — fann
det ganska svårt att få någon borgesman,
som med många förmaningar och
förebråelser samtyckte att utlösa honom. På
gården var mannen med många barn och
många bekymmer, hvars cession förvånade
alla; på gården var mannen utan barn,
men med stora resurser, hvars cession
förvånade ingen. Der var också folk, som
alltid ämnade sig ut följande dagen, men
som alltid sköt upp det; der var folk,
som hade kommit in dagen förut, men
som var mer förtretadt och vredgadt
öfver detta spratt af lyckan, än de dervid
vande foglarne. Der funnos de, som af
idel låghet i sinnet kröpo och bockade
sig för den rik vordne medlemmen och
hans familj; der funnos andra, som också
gjorde det, men endast emedan deras ögon
voro vana vid fängelsets och fattigdomens
dysterhet, ej kundo uthärda ljuset af ett
sådant klart solsken. Der voro många,
hvilkas skillingar gått in i hans ficka för
att köpa honom mat och drick, men
ingen, som nu plågade honom med en
efterhängsen förtrolighet, i anseende till detta
bistånd. Man kunde nästan anmärka om
de i buren instängda foglarne, att de
tycktes litet skygga för den fogeln, som snart
skulle bli fri på ett så storartadt sätt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free