Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ark, hvilken bortfiöt på de dunkla
vågorna.
Mörkret, snabbare än några resande,
som färdades på mulåsnor; hade således
uppnått de skrofliga klostermurarne,
under det ryttarne ännu uppstego för
berget. På samma sätt som den glödande
dagens hetta, under hvilken de stannat
för att dricka vid strömmar, bildade af
smält is och snö, hade förbytts till bister
köld, förorsakade af den isande,
förtunnade nattluften vid denna stora höjd, hade
de lägre trakternas friska skönhet
efter-trädts af ofruktbarhet och ödslighet. En
brant stig, uppför hvilken mulåsnorna, en
i sender, klättrade och vredo sig från
klippblock till klippblock, som om de
stigit uppför den söndriga trappan till en
gigantisk ruin, var nu deras väg. Inga
träd syntes till, ej heller andra spår af
växtlighet än fläckar af stackars brun
hop-krumpen mossa, som frös i
klippremnorna. Svarta skelettlika trädarmar stodo
vid vägens sida och pekade uppåt
klostret, som om vålnader efter fordna
resande, begrafna under snön, ännu hade
spökat på skådeplatsen för sitt olycksöde.
Med ispiggar behängda grottor och hvalf,
uppförda till skygd mot hastiga stormar,
liknade lika många hviskningar om
ställets fasor; aldrig hvilande cirklar och
la-byrintlier af dimma sväfvade omkring,
jagade af en suckande vind, och snön, som i
bergstrakten hotar med största fara, mot
hvilken alla försigtighetsmått tagas,
hvirf-lade skarpt nedåt.
Raden af mulåsnor, uttröttade af
dagens mödor, vred och vände sig långsamt
uppför den branta backen; den främste
leddes af en vägvisare till fots, som, i
bredskyggig hatt och rundskuren jacka,
bärande en eller par bergsstafvar på axeln,
samtalade med en annan vägvisare. Inga
ord vexlades mellan de ridande. Den
skarpa kölden, trötthet af resan, en förut
ej känd svårighet att andas, till en del
som när man kommer upp ur mycket
klart hårdt vatten, till en del som när
man snyftat, tystade dem.
Vid den öfversta delen af den klippiga
trappan lyste slutligen ett ljus genom snön
och dimman. Vägvisarne ropade åt
mulåsnorna, som höjde sina nedlutade
huf-vuden, de resandes tungband löstes och
under ett hastigt utbrott af halkande,
klättrande, pinglande, slamrande och pratande
anlände de till klosterportarne.
Andra mulåsnor hade anländt kort förut,
somliga med bondfolk, somliga med
varor, och hade nedtrampat snön framför
porten, så att der var en stor gyttjepöl.
Ridsadlar och betsel, packsadlar och
snören med klockor, mulåsnor och folk,
lyktor, facklor, säckar, foder, fastager, ostar,
kaggar med honing och smör,
halmbund-tar och paketer af alla möjliga former
voro oredigt sammanblandade i denna
upptöade pöl och på trappan. Häruppe ibland
molnen, syntes allt genom moln och
tycktes upplösa sig i moln. Menniskornas,
mulåsnornas andedrägt förhyttes i moln,
ljusen omgåfvos af moln, de som talade
vid hvarandra doldes af moln, ehuru
deras röster, och alla andra ljud voro
märkvärdigt tydliga. Ibland den molnhöljda
raden af mulåsnor, som skyndsamt blifvit
fästade vid ringar i muren, bets en,
sparkades en annan och hela dimman råkade
i uppror; män rusade in i densamma,
deras rop, djurens skri hördes derifrån, men
ingen af de bredvid stående kunde
urskilja hvad som var å färde. Midt i
denna villervalla utgöt klostrets stora stall
som var beläget i jordvåningen och
utanför hvars port all denna oreda befann sig,
sin andel af moln, så att det såg ut som
om hela den skrofliga byggnaden ej varit
fylld af något annat och skulle
sönderfalla så snart den uttömt sitt innehåll och
lata snön nedfalla på den nakna
klippspetsen.
•Under det allt detta oväsen och denna
brådska egde rum bland de lefvande
resenärerna, voro de döda resande, som man
funnit på bergen, också tyst församlade
i ett med jerngaller försedt hus, ett halft
dussin steg derifrån; samma moln omgaf
dem, samma snöflingor yrade kring dem.
Modern, som en stormig natt öfverraskat
för många år sedan, stod ännu i ett hörn
med sitt barn vid bröstet; mannen, som
frusit ihjäl under det han i fruktan för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
