Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drade slag. Midt i natten har man fört
mig, inbäddad i halm från Marseilles, fört
mig flera mil bort. Jag har ej vågat att
nalkas mitt eget hus; med en
spottpen-ning i fickan har jag vandrat i eländig
smuts under ett fullkomligt hundväder,
till dess mina fotter blifvit sårade — se
på dem! Sådana äro de förödmjukelser,
som samhället hopat på mig, ehuru jag
eger de egenskaper, som jag redan
omnämnt och som ni vet att jag eger. Men
samhället skall också få betala derföre.
Allt detta hviskadc han i sin
följeslagares öra, under det han höll handen för
munnen.
— Också här, fortfor han på samma
sätt, också här, pä denna eländiga krog,
förföljer samhället mig. Madam förtalar
mig, hennes gäster förtala mig. Mig, en
gentleman, med ett sätt, med talanger,
så att de borde krypa i stoftet för mig.
Men de oförrätter samhället hopat på
mig äro förvarade i detta bröst.
Den uppmärksamt lyssnande Jean
Bap-tiste svarade på allt detta, då och då,
med en hes, undertryckt röst: »ja visst,
ja visst!” som om det varit den
tydligaste anklagelse mot samhället; h\ ilken man
med fullkomlig uppriktighet kunde bevisa.
— Sätt. mina skor der, fortfor
Lag-nier. Häng upp min kappa att torka der
borta vid dörren. Tag min hatt.
Han lydde genast hvarje befallning.
—• Och detta är den säng samhället
bevilja mig, är det? Ha! Mycket bra.
Då han utsträckte sig derpå till hela
sin läng, med en trasig näsduk knuten
omkring sitt ondskefulla hufvud, och
endast detta ondskefulla hufvud var synligt
bland sängkläderna, påmintes Jean
Bap-tiste ganska allvarsamt om livad som
varit nära att hindra mustachen från att
dragas upp och näsan från att sänkas,
som de ännu tforforo att göra.
— Utaf ödets tärning-bägare återigen
utkastad i ert sällskap, hä? Vid Himlen!
Så mycket bättre för er. Ni skall profitera
deraf. Jag beliöfver en lång hvila. Låt
mig sofva pä morgonen.
Jean Baptiste svarade att han skulle
få sofva så länge han ville och sedan han
önskat honom god natt, släckte han
ljuset. Man förmodar kanske att
italienarens nästa företag var att kläda af sig;
men han gjorde just motsatsen och klädde
sig från hufvud till fot, undantagande
skorna. Då han hade gjort detta lade han
sig på sängen, med rocken ännu
fastknuten omkring halsen, och drog öfver sig
täcket för att på detta sätt passera natten.
Då han vaknade tittade gudfadern
gryningen på sin namne. Han steg upp,
tog sina skor i handen, om vred nyckeln
i låset med största försigtighet och smög
utför trapporna. Ingenting rörde sig
der-nere annat än ångorna af kaffe, vin,
tobak och bärsafter och madams lilla disk
såg temligen spöklik ut. Men han hade
redan betalat madam sin lilla räkning för
natten och önskade ej se någon —
önskade ej annat än sätta på sig sina skor
och taga sin kappsäck, öppna dörren och
skynda derifrån.
Och han lyckades. Ingen rörelse eller
röst hördes, då han öppnade dörren;
intet ondskefullt hufvud, ombundet med en
trasig näsduk, tittade ut genom det öfre
fönstret. Då solen hade höjt hela sin
skifva öfver den raka linien vid
horizon-ten och framlockade gnistor från den
lårr-ga, smutsiga sträckan af stenlagd väg,
kantad med små enformiga träd, rörde
sig en svart fläck längs efter vägen och
plaskade bland de lysande
regnvattenspus-sarne; denne svarta fläck var Jean
Baptiste Cavalletto, som skyndade bort från
sin beskyddare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
