Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
innari jag ropar på’ri. — r Om ni nånsin
får öfverhanden öfver di der två kloka
ena — de’ borde ni fä, för ni har inte
lefvat här i aratal, och fruktat för ert lif
hvar minut, som jag har gjort visa
då för mina ögon att ni fått bugt med
dem, och då kan ni säga te’ mig: Affery,
tal’ om dina drömmar! Och dä ska’ jag
kanske gora’t!
Dörren slogs igen och Arthur fick ej
tid att svara.
De återtogo tyst de platser de innehaft
när Jeremia lemnade dem; Clennam gick
emot honom när han kom och förkunnade
att luftdraget släckt ljuset. Mr Flintwinch
såg på medan han tände det vid lampan
i salen, men sade ej ett ord om hvem
han så länge samtalat med. Kanske
be-höfde hans retlighet gifva sig luft för den
förargelse dep objudne gästen förorsakat
honom; hur det nu förhöll sig, blef han
så förbittrad då han såg sin äkta hälft
med förklädet öfver hufvudet, att han
började gräla på henne, och tagande hennes
beslöjade näsa mellan tummen och
pekfingret tycktes han lägga hela
skrufkraf-ten af sin person i den vrickning han gaf
deråt.
Flora, som nu fortfarande var tung,
lät Arthur ej komma ifrån innan upp-
täcktsresan sträckts till hans fordna gamla
vindskammare. Hans tankar voro
annorstädes; men trots sin tankspriddhet kunde
han ej undgå att för tillfället observera,
liksom han sedermera ofta tänkte derpå,
huru märkvärdigt täppt och unken luften
i rummen var; att de lemnade spår efter
sina fjät i dammet på golfvet i de öfre
våningarne; och att dörren till ett rum
icke ville gå upp, hvarvid Affery skrek
och sade att det var någon som gömt sig
innanför, och hon kunde icke bringas ur
sin tro, ehuru den der någon letades efter
utan att han fanns någorstädes.
När de slutligen återvände till hans
mors rum, funno de henne sitta på
samma ställe, skuggande ögonen med sin
fla-nellomlindade hand, och med låg röst
talande med patriarken, som stod framför
elden. Hans blå ögon, skinande hjessa,
silkeslena lockar och trinda ansigte, som
vände sig emot dem när de kommo in,
gåfvo ett oskattbart värde, en outtömlig
kärlek till nästan åt hans anmärkning:
— Så att ni sett rummen — sett
rummen — rummen — sett rummen!
1 sig sjelf var det ingen juvel af
men-niskokärlek eller vishet, men han gjorde
det till ett mönster af båda dessa dygder
som man ej kunde se utan beundran.
TJUGONDEFJERDE KAPITLET.
Aftonen af en läng dag.
Denne namnkunnige man, denna stora
prydnad för sitt land, mr Merdle,
fortsatte sin lysande bana. Det började
allmänt talas om, att en man som gjort
samhället den omätliga tjensten att förtjena
sa mycket pengar derpå, ej längre kunde
få fortfara att vara en blott kommissionär.
Man talade med full säkerhet om ett
ba-ronetskap .— det hviskades till och med
om ett pärskap. Ryktet ville veta att
mr Merdle satt sig emot baronetskapet,
att han öppet låtit lord Decimus förstå
att ett barouetskap icke vore nog för ho-
nom; att han sagt: “Nej — ett pärskap,
eller rätt och slätt Merdle.”
Det berättas att detta försänkt lord
Decimus öfver sina adliga öron i
tvehågsenhetens gungfly, eller åtminstone så nära
öronen som en så högförnäm personage
kunde försänkas. Ty som Barnaclarne
bildade en egen länk i skapelsen, tyckte
de att sådana utmärkelser uteslutande
tillhörde dem; och att, när en krigare,
sjöman, lagkarl blef adlad, de liksom
insläppte honom genom familjedörren och
efter denna nedlåtenhet straxt stängde hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>