Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till mrs General, är jag nöjd. Pappa,
kära älskade pappa!
Äter snyftade hon, men mrs General
var det bästa restoratif • blotta namnet
förmådde henne snart att torka ögonen
och säga —
— Jag tycker ingen omständighet i
Edwards sjukdom är så tillfredsställande
eller ger oss så godt skäl alt hoppas, det
hans själsförmögenheter icke lidit skada
eller hans karakter förlorat sin
bestämdhet — åtminstone vid tidpunkten straxt
efter pappas död — som att han genast
betalte mrs General och hade henne ut
ur huset — jag riktigt tackar och
välsignar honom derfor. Jag kunde förlåta
honom mycket, för det han med sådan
rådighet, gjorde just livad jag sjelf skulle
gjort!
Mrs Sparkler strålade ännu af
tillfredsställelse, då en dubbel knackning hördes
på porten — en besynnerlig knackning;
låg, liksom den som bultade fruktat att
bullra; långvarig, liksom den varit
tankspridd och glömt att sluta, sedan han en
gång kommit i gång.
— Holla! sade mr Sparkler. — Hvem
ha vi här?
— Det kan icke vara Edward och
Amy, utan förbud och utan vagn, sade
mrs Sparkler. Titta ut!
Rummet var mörkt, men gatan
upplystes af gaslyktorna. Mr Sparklers
huf-vud såg så otympligt och stort ut, der
han lutade sig öfver balkongen, att det
såg ut som han skulle ta öfverbalansen
och falla ned och slå ihjäl de okända der
nedanför.
— Det är bara en, sade mr Sparkler.
Jag kan inte se hvem det är — men
vänta!
Hvarpå han åter gick ut på balkongen
och såg bättre efter.
Han kom tillbaka just som dörren
öppnades, och tillkännagaf att han trodde sig
känna igen ’kära pappas takpanna.”
Han misstog sig icke heller, ty i
detsamma anmäldes kära pappa, och kom in
med takpannan i hand.
— Ljus! utbrast mrs Sparkler, sedan
hon bedt om ursäkt för mörkret.
— Det är ljust nog för mig, svarade
mr Merdle.
Då ljusen intogos, sågs mr Merdle stå
bakom dörren, bitande på naglarne.
— Jag tänkte jag skulle helsa på, sade
han’. Jag har temligen mycket att göra
för momangen; men som jag var ute och
gick litet, tänkte jag jag skulle helsa på.
Som han var klädd till middag, frågade
mrs Sparkler hvar han dinerat?
— Hm, sade mr Merdle, jag kan just
icke säga jag dinerat någonstans.
— Men ni har väl ätit middag? sporde
Fanny.
— Åh — nej, jag kan ej säga jag
det gjort, svarade mr Merdle.
Han förde handen öfver sin gula
per-garnentslika panna, och funderade liksom
han icke vore säker derpå. Mrs Sparkler
frågade om han icke befallde något att
äta.
— Nej, tack, svarade mr Merdle, jag
har ingen matlust. Jag skulle farit på’
middag med mrs Merdle. Men som jag
ingen lust hade, lät jag mrs Merdle fara
ensam på kalaset, när vi skulle stiga i
vagnen, och sade att jag hade lust att ta
mig en promenad i stället.
Behagade han thé eller kaffé?
— Nej, tackar, svarade mr Merdle.
Jag tittade in på klubben, och fick mig
ett glas vin.
När han kommit så långt i sitt besök,
tog mr Merdle den stol som Edmund
Sparkler bjudit honom, och hvilken han
hela tiden stått och långsamt skjutit
framför sig, liksom en nybörjare som skall gå
på skridskor och icke kan besluta sig till
att gifva sig af. Nu lade han hatten på
en annan stol bredvid, satte sig och tittade
ned i sin hatt liksom den varit ett djupt
schakt, sade han åter igen:
— Förstår ni, jag tänkte jag skulle
helsa på.
— Högst smickrande för oss, sade
Fanny, ty ni är ej fallen för att göra visiter.
— N — nej, svarade mr Merdle,
uppmärksamt betraktande sin rockärm. Nej,
jag är ej fallen för att göra visiter.
— Ni har för mycket att göra för det,
sade Fanny. För er, som har så mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
