Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det är emot lagarne här, men bry
er ej derom. Jag hade beslutat att smyga
mig till er.
— Hvad är det?
— Ingenting, herre. Jag väntade nere
på gården, då miss Dorrit kom ner. Jag
trodde ni skulle tycka om att någon följde
henne hem!
— Tack, tack! Följde du henne, John?
— Ja, till hennes hotell. Detsamma som
mr Dorrit bebodde. Miss Dorrit gick hela
vägen och talade så vänligt, att det
alldeles förvirrade mig. Hvarföre tror ni
väl att hon gick, i stället för att åka?
— Jag vet inte, John.
— För att få tala om er. Hon sade
till mig: John, du var alltid hederlig och
om du vill lofva mig att taga vård om
honom och aldrig låta honom lida brist
på hjelp och tröst då jag ej är hos
honom, så skall jag vara lugn. Jag lofvade
henne det. Och jag vill bistå er, sade
John Chivery, alltid.
Rörd räckte Clennam honom sin hand.
— Innan jag mottager den, sade John,
seende på den, men utan att lemna
dörren, som han höll halföppen, gissa hvad
för helsning miss Dorrit skickade till er.
Clennam skakade på hufvudet.
— Säg honom, upprepade John, med
tydlig, ehuru darrande röst, att hans lilla
Dorrit evigt skall älska honom! Nu är
det framfördt. Har jag varit hederlig,
herre ?
— Mycket, mycket!
— Vill ni säga miss Dorrit att jag
varit hederlig?
— Ja, det skall jag verkligen.
— Der är min hand, herre, och jag
vill alltid vara er trogen!
Efter en hjertlig handtryckning försvann
han lika forsigtigt och tyst, som han
kommit, och kröp öfver gården, stängde
por-tarne och påsatte sina skor, som han
lem-nat utom porten. Om samma väg varit
belagd med glödande plogjern, är det ej
otroligt att unga John skulle med samma
ifver hafva gått öfver dem, för detta
samma ändamåls skull.
TRETTIONDE KAPITLET.
Följder.
Sista dagen i den utsatta veckan
randades. Gallerna i Marshalsea, som varit
så dystra hela natten, alltsedan liten
Dorrit aflägsnat sig, glänste präktigt af
solens förgyllande strålar. Öfver stadens
trånga husrader och de fritt stående
kyrkorna utbredde den sitt ljusskimmer.
Hela dagen blef det gamla huset inom
staketet ostördt af några besökande. Men
då solen sjönk på himmelen, närmade sig
tre män den förfallna boningen.
Rigaud gick ensam förut, rökande cigarr.
Straxt efter honom kom mr Baptist, som
ej tycktes hafva ögon för något annat än
mannen framför honom. Mr Pancks var
den tredje; han bar hatten under armen,
för att derifrån befria sitt ostadiga hår,
emedan dagen var ovanligt varm. De
sammanträffade alla på trappan utanför
huset.
— Ni begge galningar! sade Rigaud,
vändande sig till dem. Gån ej ännu!
— Det hafva vi aldrig tänkt att göra,
svarade mr Pancks.
En mörk blick var det enda svar
Rigaud gaf honom, innan han ljudeligt
bultade på dörren. Han hade nu samlat
krafter för att sluta spelet, och var otålig
att få börja det. Knappast hade han
slutat en lång, genljudande knackning, förr
än han började en ny. Denna var ej slut,
då dörren öppnades af Jeremiah Flintwinch
och de gingo alla in. Rigaud, skjutande
undan mr Flintwinch, sprang uppför
trapporna. Hans båda ledsagare följde
honom, och efter dem kom mr Flintwinch;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
