- Project Runeberg -  En naturforskares resa omkring jorden /
176

(1872) [MARC] [MARC] Author: Charles Darwin Translator: Gustaf Lindström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

176 SANTA CRUZ, PATAGONIEN OOH FALKLANDS-ÖARNE. [kap, tx.
nådde hafvet, slog han sig ordentligt fram ooh dref mig tillbaka.
Endast hårda slag skulle hafva hejdat honom, ooh han behöll
ståndaktigt hvarje tum som han vann, i det han upprätt ooh be-
slutsam stod tätt framför mig. När han så mötte motstånd, slängde
han oaflåtligt sitt hufvud från den ena sidan till den andra på
ett mycket underligt vis, liksom om förmågan för det tydliga
seendet endast låg i främre och nedre delen af hvarje öga. Denna
fåo-el kallas vanligen åsne-penguinen af hans vana, att när han är
i Fand kasta sitt hufvud bakåt och utstöta ett högljudt, underligt
läte, mycket likt en åsnas skriande; men när han är ute på haf-
vet och icke oroas, är hans läte mycket djupt och högtidligt och
höres ofta nattetid. När han dyker, begagnar han sina små vin-
gar som fenor, men på land såsom framben. Då han sålunda
kryper, snart sagdt på fyra ben, genom de höga grästufvorna eller
på sidan af någon gräsbevuxen klint, rör han sig så fort, att man
lätt skulle kunna taga honom för ett fyrfotadjur. När han är
ute på hafvet och fiskar, kominer han till ytan för att andas med
sådan fart och dyker igen så ögonblickligt, att jag trotsar hvem
som helst att vid första anblicken vara i stånd att med bestämd-
het säga, att det icke var en fisk som på lek hoppade öfver vattuet.
Två gåsarter finnas på Falklands-öarne. Inlandsarten (Anas
magellanica) är allmän öfver hela ön både parvis och i små floc-
kar. Han flyttar icke, utan häckar på de små, utanför liggande
holmarne. Man förmodar att detta sker af farhåga för räfvarne
och det är kanhända af samma orsak, som dessa fåglar, fastän
de äro tama om dagen, äro skygga och vilda så fort skymningen
inbryter. De lefva uteslutande på växtämnen. Klippgåsen (Anas
antarctica), hvilken kallas så, emedan han vistas endast på hafs-
stranden, är allmän både här och på vestkusten af Amerika, så långt
i norr som till Chile. I Eldslandets djupa och ensliga fjordar
utgör den snöhvita gåskarlen, ständigt åtföljd af sin mörkare
maka och stående tätt bredvid henne på någon aflägsen klipp-
spets, en vanlig bild i landskapet.
En stor and eller gås (Anas brachyptera) med stort hufvud
och som stundom väger ända till tjugutvå marker, är äfven myc-
ket allmän på dessa öar. Dessa fåglar kallades fordom för kapp-
löpningshästar, till följe af sitt ovanliga sätt att ro eller plaska
sig fram på vattnet; men numera kallar man dem mera lämpligt
för ångare. Deras vingar äro för små och svaga för att tjena
till flygt, men med deras tillhjelp röra de sig mycket snabt genom
att dels simma, dels flaxa. Det är mycket snarlikt det sätt, hvar-
på den vanliga ankan flyr undan, när hon förföljes af en hund;
men jag är nästan säker på att ”ångaren” rör sina vingar skiftes-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:35:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcresajord/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free