Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. Eld, eld!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kastade Fredag det på marken, lade torra kvistar
och ris ofvanpå, blåste på lågan, och snart brann
och sprakade ett litet bål på stranden. Därpå
vånde Fredag sig mot Robinson, och hela hans
ansikte strålade af förnöjelse.
Robinson blef alldeles utom sig af glädje —
först därför att Fredag var en trofast vän, som
sökte gissa sig till hans önskningar, och sedan därför
att han ånyo hade eld. I ögonblickets hänryckning
glömde han alldeles sin konungavärdighet, föll
Fredag om halsen, kramade och omfamnade honom
samt försäkrade, att han aldrig skulle glömma denna
tjänst, och att de från denna stund skulle vara
vänner i lif och död.
Fredag förstod icke ett ord, stackars man, men
han märkte, att hans herre var nöjd med honom,
och det gjorde honom så glad. Han sökte nu
förklara, att han sprungit till skogen, funnit ett stycke
torrt träd, huggit sönder detta med yxan samt
gnidit de båda bitarna hastigt mot hvarandra, tills de
börjat glöda. Han kunde konsten, han, den vilde
mannen! Därpå hade han virat torrt gräs omkring
trästyckena och sprungit. Af luftdraget stod snart
gräset i ljus låga.
En lång stund stod Robinson och fröjdade sig
åt den flammande lågan. Så grep han ett par
bränder, bad Fredag göra detsamma, och så
skyndade de upp till fästningen. Det varade icke länge,
förrän där på spisen brann en munter brasa. Den
glädjen hade Robinson icke haft på många, långa
år! Hans blick skymdes af tårar. I Fredag hade
den Allgode sändt honom en riktig skatt. Och med
honom eldens dyrbara gåfva!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
