Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 68. Bom! Bom! Bom!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjälpas: han och Fredag måste stanna hemma.
Häruti instämde själfva kaptenen, huru gärna han
än sett sin anfallsstyrka förstärkt med två så
pålitliga vänner.
Men ändlösa syntes timmarna för Fredag och
Robinson, i synnerhet för den senare. Det gällde
ju för honom att antingen bli fri och få fara hem
eller ock att foga sig i tanken på kanhända
lifs-tidsvistelse på denna lilla fläck i världshafvet. Han
hade ingen rast eller ro: han sprang in i grottan,
upp på berget, ut och in, upp och ned.
Slutligen satte han sig på berget. Han stirrade
ut i den kolmörka natten, han lyssnade fåfängt
efter minsta ljud, han var orolig som ett barn,
hvilket sitter ensamt i mörkret och väntar, att far
eller mor skall komma hem och gifva det mat, ljus
och värme. Han hade nästan ingenting förtärt dagen
lång, men han kunde dock ej få ner en matbit.
Med hvarje timme ökades hans oro. Enligt
öfverenskommelse skulle kaptenen, så snart han
segrat, lossa tre kanonskott. Men snart var det
midnatt, och det aftalade tecknet hördes ändå ej
af. Robinson räknade gång på gång ut, hur lång
tid det kunde taga att ro ut till skeppet — ack, de
måste längesedan vara framme. Själfva striden
kunde ej räcka så länge, om allt ginge efter
beräkning. —
Striden måste vara förlorad — något annat
kunde ej tänkas! Då vore äfven för honom allt
förloradt — då ville Försynen ej, att han skulle
få återvända hem. Nå, i så fall funnes väl ännu
något mera för honom att uträtta på den lilla ön.
Han böjde sig i ödmjukhet för Guds rådslag, fast
ögonen tårades därvid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
