Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olyckor ligga hos den allena saliggörande samhällslärans
motståndare, och tillintetgörandet af dessa upphöjdes därför till
en pligt mot mänskligheten, på samma gång som en dylik
handling ansågs ligga inom det allsmäktiga folkväldets
befogenhet. I denna hatfulla ofördragsamhet likna den franska
revolutionens anarkister den religiösa fanatismens apostlar,
och i inkvisitionens blodsmän hafva de sina värdiga förebilder.
Jämför man den franska revolutionen med den första
engelska, så spelade anarkisterne under den förra samma roll som
det independentiska partiet under den senare: med frihet
menade båda blott sitt partis välde, och i frihetens namn
förgrepo de sig på alla frihetens grundsatser; men här var ock
en väsentlig skilnad: independenterna voro ett religiöst,
asketiskt parti, och ehuru de för en tid förstörde sitt lands frihet,
stärkte de dess sedliga kraft. Af encyklopedismen hade åter
de franske anarkisterne lärt sig anse egennyttan och
njutningslystnaden såsom den högsta principen, och därför blef
deras välde ett de lössläppta lustarnas pandæmonium.
Praktiskt har därför revolutionens anarkism sin förklaring i den
mänskliga naturens lägre sidor. I hvarje samhälle finnas
eländiga, som helt skulle följa dessas drifter, om blott ej häfd
och samhällsordning reste skrankor i deras väg. Här voro
alla sådana nedrifna, och därför fingo de samhällsfientliga
elementen fritt spel. Diktatorerna på stadshuset och deras
drabanter äro egentligen blott att anse såsom ett band af
skurkar, som, ledda af maktlystna fanatici såsom Robespierre
och den halfförryckte Marat, begagnade sig af samhällets
upplösning för att rycka till sig makten och ej skydde något
medel för att bibehålla den.
Men de gräsligheter vi nu gå att skildra kunna ej
uteslutande förklaras ur det 18:de århundradets filosofi och
människonaturens allmänna egenskaper; de hafva äfven sin grund
i nationella egendomligheter. Det franska folklynnets
nervositet leder lätt till utbrott af blodtörstigt raseri; medeltidens
parisiska folkupplopp och Bartholomeinatten vittna därom, och
nu var denna nervositet till det yttersta öfverretad genom
hatet mot l’ancien régime, fruktan för utlandets härar och
hofvets förräderi, och grymheten är fruktans broder. I hvarje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
