Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
adertonde kapitlet
127
att ännu tydligare ådagalägga sin gamla trohet, fattar han
honom i näsan, i vilken han våldsamt rycker, vid vilket
utbrott av hundtillgivenhet åskådarna bliva djupt rörda. Detta
var den roll, som den ifrågavarande mopsen en gång utfört;
om det hade funnits något tvivel därpå, skulle han
skyndsamt hava skingrat det genom sitt beteende, ty vid åsynen
av Kort ådagalade han genom de tydligaste tecken, att han
kände igen honom, och då han fick syn på lådan med
dockorna, skällde han så ursinnigt på pappnäsan, vilken låg
inuti, såsom han väl visste,, att hans herre var tvungen
att stoppa honom i fickan igen till stor lättnad för hela
sällskapet.
Värdshusvärden började nu duka, vid vilket göromål mr
Codlin helt artigt hjälpte honom genom att lägga fram sin
egen kniv och gaffel på den bästa platsen och slå sig ned vid
bordet. Då allting var i ordning, tog värdshusvärden för
sista gången locket av pannan, och därvid spred sig
verkligen en så god försmak av kvällsvarden, att om han hade
gjort min av att lägga på locket igen eller hade häntytt
på något uppskov, skulle han helt säkert blivit offrad på sin
egen härd.
Men nu gjorde han ingenting dylikt, utan hjälpte i stället
en duktig piga med att hälla upp kittelns innehåll i en
soppskål, ett göromål som hundarna betraktade med en
förfärlig begärlighet. Äntligen lyftes anrättningen på bordet,
och sedan ölmuggar blivit framsatta, läste lilla Nell
bordsbönen och kvällsvarden begynte.
I detta ögonblick stodo de stackars hundarna på bakbenen
på ett riktigt överraskande sätt; flickan, som hyste
medömkan med dem, stod just i begrepp att kasta några matbitar
till dem, innan hon själv smakat på någonting, då deras herre
lade sig emellan.
»Nej, min vän, inte en smul ur någon annans hand
än min. Den där hunden», sade Jerry pekande på den
gamla anföraren för truppen och talande med förfärlig
stämma, »förlorade en halv penny i dag. Han får bli utan
kvällsvard i afton.»
Det olyckliga djuret föll genast ned på alla fyra, viftade
på svansen och såg bedjande på sin herre.
»Du skall lära dig att vara aktsam, min gosse», sade
Jerry, i det han kallsinnigt gick fram till stolen, där han
hade ställt positivet, och satte på veven. »Kom hit. Se sa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
