Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XLVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
307
»Det sade jag ju alltid!» utropade bruden. »Jag visste
att det icke var fattigmans barn. Ack, sir, det står icke
i vår makt att hjälpa er, ty allt vad vi kunna göra har blivit
försökt förgäves.»
Därmed berättade hon honom, utan att förändra eller
dölja något, allt vad de visste om Nell och hennes morfader,
från deras första sammanträffande med dem ända till deras
plötsliga försvinnande, och tillade, vilket var fullkomligt
sant, att de hade gjort alla möjliga försök att få reda på
dem, men utan framgång, samt att hon i början varit
mycket orolig för deras öde liksom för de misstankar, för
vilka de en dag kunde bliva blottställda i följd av deras
plötsliga avlägsnande. De uppehöllo sig vid den gamle
mannens sinnesvaghet, vid den oro, som flickan alltid hade visat,
vid det sällskap, han förmodades hava kommit uti, och vid
den tilltagande nedslagenhet, som så småningom hade
smugit sig över henne och förändrat henne både till hälsa och
själskrafter. Huruvida hon hade saknat den gamle mannen
på natten, och, då hon icke visste eller kunde gissa vart
han hade tagit vägen, hade gått ut och sökt honom, eller
om de hade lämnat huset tillsammans, det kunde de icke
avgöra.
Till allt detta lyssnade den ensamme gentlemannen med
utseendet hos en man, som är alldeles nedtryckt av sorg
och bekymmer. Han fällde tårar då de talade om
morfadern, och tycktes vara djupt bedrövad.
Innan samtalet hunnit till slut ansåg sig den ensamme
gentlemannen hava fått tillräckliga bevis för att man sagt
honom sanningen, och han sökte påtvinga brud och
brudgum en gottgörelse för deras godhet mot den värnlösa
flickan, något som de likväl bestämt avböjde. Slutligen
rullade det lyckliga paret av i sin resvagn för att tillbringa
smekmånaden med en utflykt på landet, och den ensamme
gentlemannen och Kits moder stodo bedrövade framför
postvagnen.
»Vart skola vi köra, sir», sade postiljonen.
»Ni kan köra», sade den ensamme gentlemannen »till —»
Han höll på att icke tillägga »värdshuset», men han
gjorde det för Kits moders skull, och till värdshuset foro de.
Ryktet hade redan spritt sig att den lilla flickan, som
brukade förevisa vaxkabinettet, var ett bätre mans barn,
som hade blivit bortstulet från sina föräldrar. Tankarna
voro delade antingen hon var dotter till en prins, en hertig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
