Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
572 DEN SANNA KRISTNA RELIGIONEN.
och således från Herrens mun och vilja, kan säga: detta gör
jag af mig sjelf? Hvem - som verkställer en konungs
befallning eller vilja, kan säga: Detta gör jag af mig sjelf?
Vi se nu den Guddomliga Försynen, hvarför man ännu icke
funnit en förbindelse mellan tro och goda gerningar och
som blifvit erkänd af kyrkosamfundet. Man har icke
kunnat finna en sådan förbindelse, emedan den alls icke har
kunnat ega rum, ty det har icke funnits någon tro på Herren,
som är Ordet, och följaktligen har det icke heller funnits
någon tro af Ordet. Men de öfrige prester, som voro i
boc-karnes hjord, gingo bort, svängde sina hattar och ropade:
»Tron allena, tron allena, hon skall alltid lefva!»
507. Femte Miiinesviirdiglieteii. Jag var en gång i
samtal med änglar, och slutligen talade vi om den begärelse till
det onda, som hvarje menniska har från födelsen; och en af
dem sade: »I den verld der jag är, synas de, som beherskas
af onda lustar, för oss änglar såsom fånige, men för sig sjelfve
såsom i högsta grad vise. Men för att draga dem utur eller
befria dem från sin fånighet, inlåtas de ömsom i densamma
och ömsom i sin förnuftighet (rationale), som hos dem har
sitt säte i det yttre. I detta tillstånd inse, erkänna och
tillstå de sitt vansinne; men likväl längta de bort ifrån sitt
förnuftiga till sitt vanvettiga tillstånd och inlåta sig äfven
deruti likasom af åtrå att undslippa från tvång och obehag för
att komma i frihet och glädje; sålunda förnöjas de i sitt inre
af lusta, men icke af förståndighet. Det finnes tre allmänna
arter af kärlek, af hvilka hvarje menniska ifrån skapelsen är
sammansatt: nämligen kärlek till sin nästa, som ock är
kärlek till att göra nyttor, och denna kärlek är andlig; kärlek
till verlden, som ock är kärlek till att besitta egodelar, och
denna kärlek är materiel; samt kärlek till sig sjelf, som också
är kärlek till att herska öfver andra, och denna kärlek är
kroppslig. Menniskan är en sann menniska, då kärlek till
hennes nästa eller kärlek till att göra nytta utgör hufvudet,
karlek till verlden eller kärlek till att besitta egodelar utgör
bröstet och buken, och kärlek till sig sjelf eller kärlek till
att herska utgör fötterna och fotblanden. Men om
verlds-käiiekeii utgör hufvudet, då blifver hon lik en puckelryggig
menniska, och om sjelf kärleken utgör hufvudet, blifver hon
lik en menniska, som icke står på fötterna, utan såsom stode
hon på hancllofvarne med’ hufvudet nedåt och sätet uppåt.
När kärleken till att göra nytta utgör hufvudet, och de öfriga
båda kärleks arterna i sin ordning bilda kroppen och fötterna,
då synes en sådan menniska i himlen med ängiaansigte och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
