Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu såg hon i henne sirenen, som endast lockar och
bedrager. Tacksamheten förmörkades av den allt
förtärande svartsjukan. Aldrig förr hade Hedvig
erfarit denna förhärjande och förstörande lidelse.
Nu rasade den inom henne i sitt första vulkaniska
utbrott och ödeläde på ett minutlångt tidsrum de
ädla och goda instinkter, vilka just nu skulle räddat
henne undan hånets och medömkans förakt.
”Det finns fallna änglar”, mumlade hon elakt.
Hennes oviga kropp skakades av frossbrytningar,
och hon sträckte sig emot honom med en brännande
önskan att han skulle taga henne i sina armar, breda
sitt manliga lugn som ett värmande, barmhärtigt
skylande täcke över hennes varelse, men han sätt
orörlig.
”Ni hädar vänskapen, Uranie.”
Ack, det gamla, förtroliga namnet. Hennes ögon
stodo plötsligt fulla av tårar.
”Pardonnera mig, min Damon. Jag är sjuk,
vilsegången i tvivlets dimmor. Nyss var jag lycklig
och god. Jag älskade hela världen — också henne.
Och jag trodde, att min sällhet skulle föröka sig
genom det hjärta jag känt klappa mot mitt. Men
all tillgivenhet är förräderi. Jag vet det nu. Eller
yrar jag; är mitt trouble en villa? O, visa mig då
verkligheten, vägen jag skall gå!”
”Varje människa måste till sist själv finna sin
väg.”
Så allvarlig, så knapp han blivit.
Förtvivlan drev henne att spörja:
”Är jag då vorden eder en styggelse?” .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
