Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karin De la Gardies klockspelsstämma trängde
till henne som dansmusik till en dödsbädd, pinande
och dock fascinerande. Hon måste lyssna.
”Jag måste bekänna, att jag ända sedan mitt
fjortonde år dyrkat Dalin”, ljöd den muntra
kvinnorösten, ”då var han hela hovets spektakelmakare, och
jag, som valdes till ”vise” i skämtorden
Livskvad-ronen, fann honom oförliknelig.”
”För visso är han vår litteraturs Herkules”,
inföll Fischerström. ”Endast avunden kan förneka
hans gloire.”
Var det ett hugg, måttat åt henne, undrade
Hedvig. Såg han endast lumpen och småsint avoghet
hos henne som orsak till Dalins fiendskap? Hade
hon då förgäves sagt honom, att hon admirerade
Dalins snille, och att hon led av hans isande köld, av
de poesiens isnålar han riktade mot den arma,
ödesrivna Apollosystern ? Varför ville icke ens han
förstå, att hon allenast åstundade kärlek till nästan, och
att hennes tankar kvidande uppsökte ensamheten,
först när onda ord och hårda slag drivit dem dit ?
”Ingen upphinner Dalin”, sade nu hennes nåd
Ribbing, ”icke ens de älskvärda grevarna Creutz och
Gyllenborg. Han förblir den väldige titanen liksom
han i sin ungdom var en charmant coquin. Minns
du, söta Karin, ”Kokboken” med de amusanta
”Huskurerna”? Jag erinrar mig än i dag par coeur
det förträffliga receptet på ”pösmunkar”.
”Ja, hur var det nu igen, min egen, bästa
Charlotte”, frågade värdinnan, ”låt oss höra det!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
