Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till de få, som stodo henne åter av trofasta
vänner, hade hon för länge sedan skrivit avskedsbrev.
Och just denna junimorgon hade hon hört
Gyllenborgs tunga kaross rulla bort. Hela den
föregående dagen hade han suttit hos henne, den käre, gamle
vännen, som aldrig svek. Och hon visste, att han
vakat ut sista natten under hennes tak i det glada
förmaket, där titelvignetten till Våra försök var
avmålad i den djupa kakelugnsnischen. Säkert hade
hans blick vemodigt fallit på fiolen, och han hade
sagt sig, att dess vekaste strängar snart brustit.
De två kunde lika litet som en gång kusin Karl
och hon uttala det för alltid skiljande avskedsordet.
Han hade rest utan farväl.
Där hon nu halvsatt emot kuddarna, då den svåra
andtäppan ej tillät henne att ligga, önskade hon, att
hon kunnat förmå sig konfessera för Gyllenborg,
men en känsla av blygsel hade tystat orden på
hennes tunga.
Endast sin oförgätlige Criten, kusinen och
vännen, skulle hon talat öppet med. Hon gjorde det än
med hans skugga. Och hon kände sig som alltid viss
på hans förståelse och förlåtelse.
Han hade vetat vad kärlek var, icke blott den
tama, hägnade kärlek, som drives in i Hymens fålla,
utan också den, som vild av naturdriftens yrsel och
själens evoé söker vidderna. Han hade bidat den
hos henne, hon visste det, och han skulle icke döma
hennes vilsegång.
Ofta, alltför ofta återvände Hedvigs tankar till
den kväll, då hon fått budet, att Karin De la Gardie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
