Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon är sjelf en stol, känslolös: likasom hon hållit
mig för en stol, och sagt mig det öppenhjertigt.
Dygdig? Kan jag kalla en stol dygdig? Hon är
ingenting alls åt det hållet, som jag menar; hvarken
god eller ond. Huru kan jag kalla ett ingenting
Dygd? eller ens Last? Men förlåt, sergeant, du har
orätt (fortfor han litet derefter): hon är ej, som du
säger, ett ingenting åt det hållet; mins du par
exemple de der lifliga ögonkasten? den varma munnen? —
då och då — nej, nog har hon sinne, var viss på
det: men om jag är den rätte, se det är en annan
fråga... Hvad är hon då för en? Liderlig? hut
åt helsingland! det kan icke falla mig in. Men ett
mellanting är hon, som jag icke begriper, om jag
bråkar sönder tinningen på mig: jag ville bli poet
igen, jag är ju blott tjugufem år?»
»Ack, fortsatte han, om jag fick somna! I
morgon blir det bra.» Oaktadt denna önskan, såg han
dock nu som allrabäst ut genom fönstret och upp
emot himlahvalfvet igen, hvilket blifvit klarare och
började visa några stjernor. Han gnuggade med sin hand
på rutan, för att få bort all imme. »Hvad är sjelfva
denna ruta?» började han monologisera. »Hvad är
här i verlden en glasruta? Det är ett mellanting,
den också, ett mellanting emellan inne och ute:
underbart nog; ty sjelf synes rutan icke, och skiljer
likväl så bestämdt emellan den lilla menniskoverlden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
