Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
O! om hon kände, om hon kunde ana,
Att blott för henne lefver detta jag,
Att hvarje ros, jag plockar pà min bana,
Att hvarje ton af denna lyras slag,
Att hvar minut af huldrik fröjd och fägnad,
Som glindrar fram uppå min lefnadsstig,
I henne lefver, henne blott är egnad,
Visst hon då hviskade: jag älskar dig I
Jag henne skådade i barndoms drömmén,
Med henne lekte jag i blomrik dal.
Jag hennes anlet såg i klara strömmen,
Dess röst förnam i lundens näktergal;
Och såg jag upp mot himlens mörka ftlste,
Då tystnad hvilade kring sjö och land,
Min kärleksskrift, min längtan der jag läste
I hvarje stjernas midnattsklara brand.
Och när jag stolt min ungdomsbana mätte
Med oförminskad kraft, med eldadt mod,
Ej glömmas kunde hon — min kind jag vätte
Så mången gång med tårars salta flod.
På lefnadsstråten stod jag öfvergifven:
Jag ville älska, älska — och ändå
I ödets bok fanns ingen Alma skrifven,
Som huldrikt ville hjertats språk förstå.
Hvar är du väna, som mitt öga spanar
På höjd, i dal, i himmel och på jord?
Ur fantasiens verld jag fram dig manar,
Att bli till verklighet för känslan gjord.
O, Alma, Alma! kom intill mitt hjerta,
Att blott ett famntag, blott en kyss mig ge I
Förskjut mig ej uti min afgrundssmärta!
Låt mig en glimt utaf din himmel se!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
