Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
04
vigtiga förehafvande, att utan tidsutdrägt fullgöra mitt ärende.
Alldenstund jag genom Stockholms Dagblad blifvit varnad
för ficktjufnad, vågade jag ej förvara de dyrbara aktierna
in på lifvet utan lade dem i stället i hattkullen. Jag tänkte
nemligen, att så länge förståndet stadnar qvar i hatten,
blifva väl äfven pappren qvar derstädes. Jag tågade ut. Men
min Gud, hvilket nytt skådespel slog mina ögon! Det i
herr Lejas bod, eller rättare i hans barometrar, inneslutna
ovädret, hade nu utbrustit i -all sin våldsamhet. Från
Gustaf Adolfs torg, det vill säga norr ifrån, framstörtade
ett yrmoln af snö, blandadt med isbark och regn. Mest
voro en mängd damer att beklaga, hvilka i sina
pappers-hufvuden hade begifvit sig ut på profning, det vill säga alt
pröfva de hufvudbonader, hvilka vid färden åt Djurgården
den första Maj, så skönt skulle, förhöja deras behag.
Kommen till Munkbron, fattade en orkan i min öfverbyggnad.
Hatt och aktier flögo. med stormens snabbhet bort i vida
rymden. Jag hoppade högt upp från marken efter dem;
men förgäfves. I stället för aktier fick jag handen full
med isbark. Jag började dä springa i alla väderstreck med
och mol stormen, ropade pä hjelp, skrek »ta fast! ta fast?»
ransakade hela Munkbroplatsen, återfann slutligen min hatt;
men tom och utplundrad. Ovädret fortfor, och drog mig
med sig längs utåt Lilla Nygatan. Ändtligen, sedan jag
fattat posto mot en vägg, kom jag till sansning, och beslöt,
att då olyckan för det närvarande ej kunde hjelpas,
åtminstone förbjuda aktierna till inlösen. Sagdt och gjordt, styrde
jag med den förligaste vind till Kornhamn, och derifrån
snedt öfver till Banken.
Icke utan en viss hemsk och högtidlig känsla trädde
jag inom dessa murar, »hvilka», för att tala med den store
Lehnberg, »ljuda odödlighet och gömma förgängelsen.» Under
det att min ande darrande höjde sig vid de varelser, som
voro »rikets ständers fullmägtige, bankens kommissarier och
öfriga embetspersoqal», nalkades jag långsamt de afskil|da
boningar, rfer sloftbpljda bilder, »öfverkorsade tolfskillingar,
sextonskillingar och tusenriksdalrar», tycktes säga mig ur
skuggan: »vi hafva varit.» I de nattomhöljda trapporna
mötte jag åtskilliga figurer; men då det derstädes var så
mörkt, förmådda jag ej urskilja, antingen jag hade framför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
