- Project Runeberg -  Tärnö Maria /
122

(1912) [MARC] Author: Daniel Fallström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

det där, när hon varnade mig för att stöta mig med
helgonen, och uppriktigt taladt är det ju inte något
skäl att förakta helgon, som bota gikt och tandvärk.

»Ni skrattar,» sade Marietta till mig i en nedslagen
ton, »det är illa gjordt af er. Men jag vill tala om för
er någonting,» tilläde hon lifligt, »som skall föra er på
andra tankar. Ni är inte den första, jag varnat, och
som skrattat åt mig. Se, man tror på ingenting nu
för tiden, och därför går det som det går!»

Hon hade rätt: man tror verkligen på ingenting i
våra dagar, och därför går det som det går. Man är
mindre lycklig än förr; man har mist sina illusioner.

»Ser du,» fortsatte den unga normandiskan — hon
duade mig, då hon såg, att jag icke sökte göra narr
af hennes kära helgon, och endast för att få höra detta
enkla, förtroliga och okonstlade »du» från hennes
läppar hade hon bestämdt kunnat få mig att tro både på
S:t Pierre och S:t Thomas — »ser du, främling, för
ett par år sedan, en septemberkväll, kom jag liksom
nu på min åsna förbi det här stället, på väg hem till
morfars landtgård. Jag var då bara femton år och
hade just om sommaren gått för första gången till
Herrans nattvard. Då jag kom fram om vägkröken
därborta, där du ser de gamla vackra pilarna, hörde
jag skratt och sånger; då jag kom längre fram, såg
jag ett par lätta, lackerade vagnar med initialer i
rödt och guld på dörrarna hålla här nere på vägen,
och här uppe på Calvairet hade de resande lägrat sig.
Det var en enda dam och fyra eller fem herrar, och de
drucko champagne och talade ett språk, som jag inte
förstod, men bara madame, som hade en stor hatt med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 14:46:20 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dftarno/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free