Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under varmare luftstreck och hur många ungar de nu
hade i boet — ja, de gåfvo mig till lifs en hel liten
krönika om allt det underbara, som tilldrar sig mellan
himmel och jord.
Och nu, när lilla Karin Solsken med ett sorgset
tonfall berättade mig att svalorna, våra gemensamma
små vänner, dragit sina färde, nu, när det låg höst
öfver fjärden, skogen och de gulnade markerna, rann
mig en af svalornas sommarsagor i minnet, och jag
tog den lilla förstämda yrhättan på mitt knä och
berättade hvad jag en julimorgon fått höra.
Det brutna röda tegeltaket på en gammal svensk
herrgård gaf en gång fäste åt ett litet grått svalbo.
Det hängde alldeles bredvid takrännan, som nere på
gården mynnade ut i ett grinande drakhufvud. I
det mjuka nästet bodde en familj, bestående af
svalpappa och svalmamma och två döttrar, hvilka till
sina lynnen voro så olika, att man hade svårt för att
tro dem vara syskon. Den äldre var själfvisk och såg
med stort förakt ned på sparfvarna som fågelvärldens
luffare och gatpojkar. Den yngre var en liten
älskvärd och smeksam svalunge, afhållen af hela den
bevingade världen. Hon hade alltid ett vänligt kvitter
åt hvarje sorgsen fågel, som satt tvär och trumpen
med hufvudet under vingen. Ja, till och med
mjöl-narens stora gråa katt, Alexander, krökte rygg och
spann af kärlek vid hennes åsyn och kom hon honom
någon gång för nära, blundade han för att icke falla i
frestelse. Så älskad var hon.
Men den unga svalfrökens nedlåtenhet föll inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
