Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stengubben.
^)ä va en gång två Æårar, som geck öfver en körrgål,
å dä va fåll’ inte någä besynnlitt dä förståss; men når
den ena löfte på mösså å sa, söm en ska säja, når en
går öfver en töcken plass, »Gud fröjde allas själar, söm
här hvyla;»1 så sa den anner — å hann löfte inte på
mösså han. — »Di når le ligga, söm di ha bädda’, å
få hvar söm di förskyllt». Dä va stor synn te säja på
dä visä, å han hante väl sajd ut ola häller förr n han vart
vänder te en stengubbe mä däsamma, å töcken stog han
4
i många många år. Dä köm den ena presten ätter den
annra, å di las2 å di sjang öfvern, men dä va ingen,
söm va go för å läsa själa ur stenkröppen.
Så bar dä så te, att dä vart ny präst der i sockna
än ett hvarf, å dä va en, söm va bätter lärd än alla di
annra, å en rektitt sjuduktiger prest i alla sina tag,
fast han va litä hastmodiger3 åf sej å hadde ett katigt4
qvinnfölk te hustru. Når han feck ögera på stengub-
1 hvila — 2 läste — 8 häftig — 4 morskt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
