Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
berg och doktorinnan Cronberger, glöm inte att jag
måste få en fjärdedel av anslaget, min man säger,
att får jag inte landstingsunderstöd, så kan jag inte
sätta i gång med något förlossningshem för våra
statarhustrur på Ruda.
Landsfiskalsfrun bad henne bevekande att stanna,
man fick ju förstå att de inte hade så lätt att be-
räkna tiden där inne.
— Ja jag tycker att man får vara tacksam att de
vill ta emot oss alls, sade barnmorskan. Detta därför
att hon gärna tog om och förbättrade vad den före-
gående talaren sagt. Men också därför att ett helt
liv i ett yrke, som ständigt gav henne tillfälle att
vara suverän över män, ändå varit för kort att dra
ur henne den skräck och vördnad för överordnade
som B.-B.-professorn präntat in i henne som a och o
i hennes kall.
Då öppnade Stina Ek äntligen munnen och sade:
— Varför ska vi vara tacksamma?
Märta Cronberger lystrade för tonfallet och vände
på huvudet.
— J-jo jag menar, sade barnmorskan som aldrig
kunde ge skäl, att det är storartat att de bara vill
och orkar ordna med allt.
Ett leende fullt av milt och lite vemodigt gyckel
lyste upp Stina Eks ansikte, det bara kom fram ur
ogonen och fanns fastän hon knappast rörde en
min.
Märta såg genast att en alldeles oväntad människa
kom fram ur sin mörkbruna, hemsydda hamn. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
