- Project Runeberg -  Dikten och Diktaren /
144

(1912) [MARC] Author: Ewert Wrangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

144

och sprickor skildrats: »Och uppför och utför alla dessa
klyftor och klippor krypa och krångla rankor och revor».

Det är en intressant, ännu nästan oförsökt uppgift att
analysq-a rytm och melodi, liksom även klangverkningarna,
hos våra stora prosatörer, och detta studium skulle säkert
kunna giva åtskilliga resultat av värde för kännedomen om
den individuella stilen.

C. Vers och strof.

1 versen, sådan denna efter mönstret av de latinska
kristna hymnerna framträtt hos germanerna, har periodiciteten
utvecklat sig till regelmässighet, så att bestämda accenter
indela ljudföljden i avdelningar av (ungefär) lika längd.
Dessa avdelningar bliva »levande led» i dikten såsom takter,
vilka, bestående av en eller flera stavelser, regleras av
ljudstyrkan eller trycket (den dynamiska accenten). Ljudknippets
beskaffenhet, den samlade massan av vokal- och
konsonantljud, är av betydelse i akustiskt avseende (för klangen), men
inverkar icke direkt på takten. Denna har en stark del
(höjning), vanligen också en svag (sänkning)*).

En serie av likvärdiga (eller nära likvärdiga) takter bildar
versen. 1 versen får diktningen ett eget musikaliskt
uttryckssätt, som avviker från den vanliga språkmeddelelsen och
stiliseras efter versens olika art. Men man får se till att
stiliseringen icke blir för ensidig och artificiell: versrytmen bör
i möjligaste mån sammanfalla med den egentliga, logiska
betoningen.

Vanligast äro verser med tre till åtta takter, längre
förekomma sällan, kortare någon gång, helst i blandning.
Fyr-taktingen är den från gammalt mest brukliga, den avpassar
sig också lättast till olika stämningar. I »långversen» — van-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:04:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/diktdikter/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free