Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
( 88 )
Han började ögna hafvet alltren,
Och Blida den fagra hon var icke sen
Att uppmuntra älskade jätten.
Vid Djupadals klippor snart Eunne står,
Ser trotsigt på väldigt kummel:
"Jag hade väl lust, men förbi jag går,
Ty väl är jag stark, men min tid ej förslår
Att dit styra böljornas tummel!" —
Och för att nu leta en lättare grund
För spaden, på berget han springer; —
Då hör han sången i aftonstund,
Ser Mörrum som gräfver i slätan lund,
Ser jättemöns visande finger.
Nu inser han hastigt det falska svek
Och vrede hans hjerna fattar;
Från klippan han rusar som döden blek:
"Dyrt skall eder stånda den djerfva lek!" —
Han ropar och hånande skrattar!
Och derpå sin hammare fattar han i,
Som blixt i solen den blänker,
Mot klippan han rusar och slår deruti
Med all sin kraft, allt sin själs raseri,
Så att stenregn mot himlen stänker.
Och klippan hon remnar af hugget itu,
Och öppnar sin tysta gömma!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
