Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
( 218 )
Det har mig tyckts att uti dikten
Som helgats er, man ert behag,
Er skönhet gaf den största vigten,
Men glömde oftast hjertats drag.
Man har er så i blommor lindat
Som skulle aldrig lifVets tvång
Nå detta barn som man förblindat
Med högstämdt lof i dikt och sång!
Och dock hur ofta ur den drömmen
Er lifvets allvar väckte opp,
Hur flöt ej lyckan bort som strömmen,
Och huru svek ej vårens hopp?
Hur mången brud, i löje vunnen,
I tårar öfvergifven stod,
Sen lyckans timma var försvunnen,
En hägring lik på lifvets flod?
Och derför vill till er jag tala
Om pligt som fyller saknans stund,
Och som är mägtig att hugsvala
Ett djupt förkrossadt hjertas grund.
Om pligt som strafvar, fast förgäten,
Och bygger upp med tålamod
Ett tempel skönt för evigheten,
Der flärdens offeraltar stod.
Och denna pligt, för qvinnan vorden
Den bästa tröst i sorgens dag,
Är att så kärlek ut på jorden,
Med rörande och mildt behag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
