Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 2
DJUR OCH MÄNNISKOR.
gick gamla fröken så långt som till Djurgården,
och så kommo de första vita snöflingorna flygande.
Då stängde hon sig inne i sitt lilla rum och hade
blott sparvarna på gården och vinterfåglarna att
samspråka med.
Folk sade om gamla fröken att hon var dövstum,
och det var inte så underligt. Hon talade så få
ord med andra människor, att hon till sist nästan
helt glömde bort att tala. Fåglarnas språk
däremot förstod hon sä väl, och dem behövde hon
heller inte svara.
Så förgingo månader och år, men gamla fröken
förändrade sig föga. Hon hade ingen i världen
att ängslas för, och själv behövde hon allt mindre
och mindre, och då är det ju intet, som tager pä
krafterna. Gamla fröken var nu mycket gammal. En
dag var hon så trött, att hon tyckte hon rakt inte
kunde gå upp, och nästa dag var det likadant. Det
var nu vår, och genom det halvöppna fönstret
hoppade en sparv in och tittade på henne.
— Hur är det med fröken? sade den.
— Det är nog skrabbigt!
— Är det ingenting, vi kan göra för er? frågade
sparven.
— Jo, om ni ville vara så god och kalla på
svalorna, sade fröken vänligt.
Svalorna voro hennes älsklingsfåglar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
