Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 188
DJUR OCH MÄNNISKOR.
små segel, och båtar, som gungade i deras
kölvatten, och ångbåtarna kommo pustande med röken
som en lång, svart svans efter sig.
— De kan väl inte se mig från hyttfönstren ?
frågade gamla Lisa och drog upp fötterna under
nattlinnet.
— För dem äro vi endast skum på böljorna,
svarade ängeln.
Men Lisa tänkte för sig själv: Ja, vem kan veta
det? Och vad ska’ de tänka om mig, om de se
mig ligga här och skvalpa som en fregatt på
böljorna på mina gamla dar? Och så sade hon högt:
»Jag tycker i alla fall, att det börjar bli kyligt.»
— Nå, då flyga vi mot land igen, sade ängeln,
och så flögo de.
Då de hade flugit en stund, lade ängeln sin
hand över Lisas ögon och frågade: »Kan du säga
O O o
mig, var vi nu äro? Vad är det för en lukt?»
— Jo, jo, sade Lisa och spärrade upp näsborrarna.
Det är jord, mull! De hålla visst på att plöja.
— Du gissar rätt, sade ängeln och tog bort
handen.
— Jag tror, att jag är hemma, sade Lisa och
slog upp ögonen. Men först kunde hon inte riktigt
se för tårar. Där låg ju gården, där hon var född!
Nu bodde där främmande och den var mycket finare
än i hennes barndom. Då hade den endast haft
halmtak, nu hade den nytt, rött tegeltak, och en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
