Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLLET BRADALBA OCH PRINSESSAN JAN INA. 283
men Bradalba förstod att gömma sig väl, aldrig fick
någon syn på honom, och människorna trodde, att
det var naturen själv, som åstadkom dessa stenras.
Hans enda sorg var den, att det fanns så litet,
han kunde göra illa i den värld, där han levde.
Inga träd att knäcka, inga blommor att trampa ned,
knappast något litet djur att vrida halsen av. Ty alla
de stora, hårda stenarna voro ännu större och
hårdare än han själv och bekymrade sig föga, om han
hamrade och slog på dem, och bergströmmen
skrattade iskallt åt alla hans hotelser. Bradalba var nu
ett ungt troll i sina bästa år. Han var väldigt stor
o o
och bredaxlad, hade eldröda läppar, spelande
blågröna ögon och ett ofantligt yvigt, guldgult hår.
Han tillbringade dagen med att ströva omkring i
bergen, kliva upp på de högsta och farligaste
spetsarna och därifrån speja ut, om han inte kunde
upptäcka något eller någon, som han kunde göra illa.
Men det var inte många tillfällen, som erbjödo
sig. Runt omkring honom stodo de förfärliga,
livlösa bergen och tego. Ibland tyckte han, att
tillvaron var tråkig, och då gäspade han ofantligt. Det
lät så bullrande, att snön löpte ned för branterna
av förskräckelse. Då började han skratta, och det
lät ännu våldsammare. Det riktigt ekade vida
omkring, och alla de vilda fåglarna, som bodde högt
uppe i klipphålorna ut emot sjön, flögo i stor ångest
upp emot himlen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
