Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 346
DJUR OCH MÄNNISKOR.
Han höll in hästen och lyssnade. — Intet hördes,
allt föreföll som övergivet och dött, men se!
Plötsligt kom en jättebjörn farande ut från huset. Astolf
hade aldrig förr sett någon så ohyggligt stor. Med
tung, vaggande gång kom den ned för trappan och
rusade ut i skogen. Tungan hängde ur det röda
gapet, ögonen tycktes spruta eld, och så vrålade
den så vilt och ohyggligt, som om den skulle ha
varit genomborrad av dödande pilar.
Nu fick den öga på Astolf. Den reste sig på
bakbenen och kom emot honom med öppen famn,
färdig att krama sönder honom. Då satte Astolf
sig fast i sadeln, och nu började en kamp på liv
och död. Björnen hade jättekrafter och nådde upp
över hästens rygg.
Astolf var redan utmattad av striden med alla
vilddjuren i skogen, men han förstod, att nu gällde
det på allvar.
Beständigt förstod björnen att värja sig för Astolfs
svärdshugg och lansstötar. Den bet i hästens sida,
sä att blodet strömmade ut, och djuret höll på att
störta av smärta. Men nu svängde Astolf lansen av
all makt och jagade den tvärs igenom björnens kropp.
Den uppgav ännu ett förfärligt vrålande och
tumlade därefter död till jorden.
Då hoppade Astolf ned från hästen och gick över
det döda djuret in i skogspalatset. Han öppnade
dörren till hallen. En stor eld flämtade ännu i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
