Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Masskultur
309
bourgeoisien måste vara den ledande klassen, torde för
konservatismen inga större svårigheter finnas att ordna
mellan-hafvandet.
Långt svårare blir det för liberalismen att reda sig med
socialismen. Proletären kan aldrig se ett ideal i den fria,
enskilda kraftpersonligheten. Hans ideal är massindividualiteten,
solidariteten. Den moderna borgaren måste betona friheten
såsom det viktigaste, proletären jämlikheten och broderskapet.
När nu de liberala ställa sig i motsättning mot de konservativa,
blir faktiskt deras ställning mycket prekär. Med de
konservativa ha de nämligen gemensamt det yttersta idealet af det
civiliserade, liberala borgarsamhället, men deras politik drifver
dem att uppta så mycket af kropp s arbe lar n e s önskemål som
möjligt på sitt program. Men kunna de egentligen däri gå
längre än de konservativa utan att svika sitt eget ideal?
Knappast. Det må nu vara, att liberalismens konservativa tendens
skulle dominera utan ett särskildt liberalt parti, och att de
konservativa ofta tvingas till hvad de liberala ge af fullaste
hjärta, men de konservativa göra dock, hvad de liberala fordrat,
tänkt och hoppats — och mer till. Ju kraftigare bourgeoisien
känner sig, ju mer befäst den liberala samhällsordningen blir,
ju lättare blir det för konservatismen att gå fullt ut lika långt
som liberalismen i arbetarvänlighet. Med afseende på de
engelska förhållandena har G. F. Steffen i sin bok om England
som världsmakt och kulturstat följande intressanta uttalande:
»Under det senaste årtiondet har omvandlingen ytterligare
fortskridit, och resultatet är »nykonservatism» och »nyliberalism»
d. v. s. å ena sidan konservatism, bemängd med alla
liberalismens väsentliga idéer, och å den andra liberalism,
dilettant-mässigt sammanrörd med en del arbetarepolitik. Det märkliga
med den engelska nykonservatismen är, att den visat sig villig
att absorbera ungefär lika mycket arbetarepolitik, som
nyliberalismen någonsin kan orka med — hvarigenom denna senares
aktuella politiska betydelse reducerats till en ytterst minimal
kvantitet. Den officiella liberalismens »arbetarvänlighet» har
alldeles slagits ur brädet af den officiella konservatismens mer
lockande och minst lika förtroendeingifvande sociala
reformprogram.»
Att vi här i Sverige ha analogier till denna utveckling synes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
