Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470
Gari David Marcus
svärm af hvita måsar — måsen, som är en af dikternas vackraste
symboler för ynglingasjälens flykt öfver hafven. Österling har
utnyttjat stämningen ända till dess gräns.
I »Årets visor» har en ny utveckling hos poeten fått sitt
förnämsta uttryck. Dessa sonetter beteckna en begränsning af
både form och innehåll. Ungdomspoesien var en offerhymn
till skönheten, sonetterna prisa jordens skönhet, poeten har
stigit ned från altaret och blandat sig med folket. »Årets visor»
sjunger om allt det växlande lifvet på jorden, om regn och snö,
om rågen och pilträden, och nu är det det verkliga hafvet, som
skymtar fram gång på gång bort öfver slätten. Men bakom
alla rader om naturens lif står människan med sina sorger och
förhoppningar. Om också skildringen någon gång kan erinra
om den Bååthska musten, så är dock äfven »Årets visor» barn af
samma subtila poet, som skapat Preludierna, och midt bland
mera realistiska genrebilder träffar man en sådan utsökt syn
som denna, äfven den visande huru poetens dikt fått fastare
och rundare konturer:
Det rusar vatten genom snår och glänta,
ett tusenstämmigt, underjordiskt väll,
och under sälgarna, som sorgset vänta
pä gyllne skott, som spricka tvst mot kväll,
maj skogens egen vattenögda flicka
ur sina gömslens bruna skymning går
och låter stjärnan sina tårar dricka
ocli låter vinden reda ut sitt hår.
Hon går med samma flamlikt lätta fötter
på källors skuru och hvita sippors mark,
och likt en ekorr har hon left på nötter,
dem hon förvarat i en korg af bark,
och som hon endast syster är åt alla,
ler hon när blomstren henne moder kalla.
Ej heller Österling har undgått att falla offer för ett
mång-skrifveri, och den som är verkligt mån om sitt goda rykte bör
icke utgifva något sådant som »Norrlandsresan». Hans lilla
epos »Döden inkognito» är en älskvärd bagatell med några
vackra strofer från Paris, men alldeles utan den psykologiska
fördjupning som en ny behandling af det gamla motivet om
Döden kräfver.
Det förhåller sig ju så, att den lyriska formen är den öm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
