Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Kvinnlig instinkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men, vad går det åt hans hustru? I stället för
att se på honom ser hon ut på gatan och plötsligt
känner Otto Weddingen att han är som vore
han blott luft för denna kvinna. Ett eller annat
obetydligt på gatan har fångat hennes nyfikenhet
— och tvärt vändes hela hennes intresse ditåt. Han
känner ett stygn — av sårad fåfänga — och är
alltså i detta stycke lika alla andra män.
Men lika snabbt som underskattandet kommit
lika fort går det över, då Irma vänder sig mot
honom och sakta går bort från fönstret.
»Det» som hans fru betraktar visar sig vara
just »det» som är farligast för hans nuvarande
säkerhet, ty hon säger:
— Det är han, Otto.
— Vilken han?
— Tyst — Zwilgenz — betjänten. Gå ej fram
till fönstret. Och nu minns jag — den där karlen
har ju följt efter mig på resan hit. Min känslighet
drog mig till fönstret — hu!
Med ens inser Weddingen hur orätt han
bedömt hustrun alldeles nyss. Han kysser henne
ömt —
Så sliter han sig lös. —
— Jag måste gripa skurken, ropar han och
rycker till sig mössan samt störtar ut på gatan.
Uppe från sitt fönster ser Irma Weddingen
hur Zwilgenz, som tydligen ej anat kaptenlöjtnantens
därvaro, plötsligt blir orolig och hon ångrar nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
