Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 115 —
odi klara ögon strålade och glada tungor pratade, kom det till
en själ i Avonlea en kallelse, som måste hörsammas. Nästa mor-
gon spreds från hus till hus budet, att Ruby Qillis dött. Hon
hade omärkligt slumrat in i döden, smärtfritt och lugnt och
över hennes ansikte låg ett leende. Helt visst hade döden
till henne kommit som en vän och befriare, att sakta leda henne
över tröskeln till det okända - icke som den dystre lieman,
för vilken hon fruktat och bävat.
Fru Rachel Lynde bedyrade efter begravningen, att någon-
ting vackrare än Ruby Qillis, där hon låg i sin kista, hade hon
aldrig skådat. Den snövita svepningen smyckades av de här-
liga blommor, som Anne strött över den, och anblicken var så
vacker och gripande, att man i åratal hade den i minne och
talade om den i Avonlea. Ruby hade alltid sett ovanligt bra
ut, men hennes skönhet hade varit av denna världen och myc-
ket joidisk, den bar en viss spotsk och utmanande prägel och
tycktes pocka på beundran, själen hade aldrig blickat fram ur
den, intelligensen aldrig förfinat den. Men döden hade helgat
den genom sin beröring, den hade lockat fram en renhet i lin-
jerna och en blid själfullhet i uttrycket, som aldrig funnits där
förut — den hade gjort vad ett liv av osjälviskt uppgående i
andra älskade varelser hade kunnat göra för Ruby. När Anne
genom en slöja av tårar blickade ned på den döda vännen,
tyckte hon sig se det ansikte, Gud ursprungligen ämnat åt Rubyz
och sådant dröjde det för alltid i hennes hågkomst.
Innan begravningsföljet lämnade sorgehuset, tog fru Qillis
Anne med sig in i ett obebott rum och gav henne ett litet paket.
— Det här vill jag du ska ha, snyftade hon. — Ruby skulle
ha velat det så. Det är den broderade bordlöparen hon sydde
på in i det sista. Den är inte riktigt färdig — nålen sitter kvar
just där hennes stackars trötta fingrar stack in den sista gången
hon sydde på arbetet, kvällen innan hon dog.
— Alltid lämna vi något oavslutat efter oss, sade fru Lynde
och torkade sina ögon. — Men alltid finns det väl någon, som
tar i där vi släppa.
— Yad det är svårt att fatta, att någon, som vi alltid känt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
