Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 71 —
— Natten är ännu ej halfiiden.
— Den är dock allt för långt liden, för att det kan
Tara passande för en ung man att dröja hos en jungfru.
— Våra samveten äro rena, Johan.
— Hvad frågar verlden efter våra samveten? —Intet1
Den dömer blott efter skenet och skenet skulle alltid bli
emot oss, om vi i denna stund blefvo upptäckta.
— Hela staden sofver.
— Kanske — men i slottet — — —
— Hela slottet sofver äfven. Stanna!
— Nej, bed mig inte längre. Jag blygs för mig sjelf,
att jag varit så svag att stanna så länge som till nu. Far-
väl, min älskade! Farväl! Gå till hvila och dröm dina sköna
och jungfruliga drömmar i frid och ro. Himlen ger oss
äfven i morgon en dag att se hvarandra.
— Och derpå en natt att svärma.
— Ja, en natt — den sista.
— Hvilket förfärligt ord.
— I öfvermorgon skola vi, min bror och svägerska
«amt jag, bryta upp och resa ur detta härliga land, der
jordens skönaste qvinna finnes och hos hvilken jag lemnar
mitt hjerta.
— Mitt hjerta följer dig.
— Ljufva!
— Älskade!
—- Farväl!
— God natt !
—- Sof ljuft.
— Hvad jag älskar dig.
Prinsessan slog sina armar hådt om hans hals och så
stodo de med hjerta mot hjerta och mun mot mun ett par
sekunder.
Plötsligt ryckte gref Johan till.
— Tyst! sade han.
— Hvad är det, Johan? frågade prinsessan och öppnade
sin famn samt såg orolig på grefven, hvilken fortfarande
stod alldeles stilla och i lyssnande ställning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
