Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
han en glad tillfredsställelse och äfven en smula
stolthet öfver sin goda handling. Och han kände ett begär
att tala med någon, delge någon denna känsla. Som
ingen annan än isvostschiken fanns till hands, vände
han sig till denne, berättade honom allt och skildrade
sina vackra känslor.
»— Jo .. jo .. — sade isvostschiken långdraget.
Sedan satt han en lång stund tyst och orörlig.
Jag trodde, att han tänkte detsamma om mig som
biktfadern, nämligen att jag var den förträffligaste unge
man i världen; men plötsligt vände han sig emot mig:
— Nå och den där saken med Vår Herre?
— Hvad? frågade jag.
— Den där saken med Vår Herre? — upprepade
han, smackande med den tandlösa munnen.
— Nej, han har inte förstått mig, — tänkte jag
och talade sedan inte vidare med honom.»
Och Leo Nikolajevitsch kände blygsel.
»Än i dag», tillfogar han, »rodnar jag vid detta
minne.»
Mig förefaller det, att den sjuke bonden, som med
ödmjuk och missmodig uppsyn åsåg, hur de goda
herrarna med egna händer fällde träd åt honom, och
den enfaldige musjiken, som tiggde Leo Nikolajevitsch
om en obefintlig fölunge, skulle kunnat säga honom
alldeles som den där isvostschiken:
— Nå och den där saken med Vår Herre?
Sålunda är det alltså som han uppfyllt Kristi bud,
som han sönderrifvit ägandeskapets sköra spindelväf:
»Det vet jag ingenting om. Adjö med er.»
En af våra sagesmän påstår, att Leo Nikolajevitsch,
hvad han än gör, »aldrig blir löjlig». Man skulle vilja
tro det. Men jag fruktar ändå, att då han för att
undkomma musjiken mecl en hos en sjuttioåring
förvånande vighet hoppade öfver diket, så var han en
smula löjlig. Dock, jag känner alltför väl, att detta
inte är endast löjligt utan också sorgligt och
fruktansvärdt för honom och oss alla. Och som det nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
