Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
hand. Jag tog hennes kvartskopek, och flickan
återvände helt lycklig till sin mor. Den där slanten gömde
jag länge.»
Tolstojs lefnadstecknare försäkra oss, att ehuru han
visserligen icke skänkt bort sina ägodelar, har han
upphört att »begagna sig af» dem och att detta kominer
på ett ut. Men vi känna dock, att den skam och den
stolthet, den smärta och den glädje Dostojevski erfor,
då han mottog flickans allmosa, den har det aldrig
varit Tolstoj gifvet att erfara; vi känna, att här ligger
den stora skillnaden i äkthet, om inte tankarnas och
afsikternas, så handlingarnas och känslornas.
»I kyrkan», berättar Dostojevski, »stodo vi i en
tät klunga längst nere vid dörren. Jag drog mig till
minnes, hurusom jag i barndomen ibland brukat se
på folket, som stod packadt nere vid dörren och ödmjukt
makade sig undan för ett par granna epåletter, en fet
herreman, en sidenfrasande from dam — alla dessa
som uppsökte de bästa platserna och äfven brukade
råka i gräl om dem. Därborta vid ingången, tyckte
jag då, bad man inte på samma sätt som bland oss,
man bad ödmjukt, brinnande och fullt medveten om
sin ringhet. Nu hade också jag kommit på denna
plats, ja inte ens på den: vi voro kedjade och
brännmärkta, alla höllo sig på afstånd från oss, tycktes till
och med vara rädda för oss och sökte freda sig för
oss genom allmosor. Jag minns, att jag rent af fann
behag i detta, det väckte en sorts obeskrifbar, raffinerad
förnimmelse af välbehag hos mig. »Låt gå!» tänkte
jag. Fångarna bådo med djup andakt, och hvar och
en af dem offrade alltid sin skärf till ljus eller kollekt.
»Jag är också en människa», tänkte eller kände de
kanske därvid, »inför Gud äro alla lika». Vi gingo
till nattvarden vid morgonmässan. Då prästen med
kalken i sin hand uttalade orden: »Upptag mig såsom
du upptog röfvaren», kastade sig nästan allesammans
till golfvet och tycktes uppfatta dessa ord såsom
bokstafligen uttalade om dem.»
En dylik erfarenhet gaf Dostojevski rätt att seder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
