Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
i Sion vid rop af »Hosianna», icke fruktansvärd utan
saktmodig, »ridande på en åsna, på en arbetsåsninnas
fale» — på det att profetens ord skulle gå i
uppfyllelse. Och räfvarna hafva kulor och fåglarna hafva
nästen, men Israels konung har intet att luta sitt hufvud
emot. Och han lärer människorna djurens och
plantornas vishet och enfald: våren kloke såsom ormar och
menlöse såsom dufvor. Sen på fåglarna under himlen.
De så icke och skörda icke heller och insamla icke i
ladorna, och eder himmelske fader föder dem. Skåden
liljorna på marken huru de växa: de arbeta icke, ej
heller spinna de. Men jag säger eder, att icke ens
Salomo i all sin härlighet var så klädd som en af dem.
Och icke offer kräfver han utan kärlek. Och själf dör
han som ett offer, som ett lamm ledt till slaktbänken,
stum i bödlarnas händer.
Sålunda, då semitismen nått sin högsta utveckling,
förändrar den riktning och närmar sig arierismen. Från
Israels förbrända, döda öken, där ännu offerlämningar
ryka, går vägen till ett nytt paradis med vinträd och
fåglar och sädesax och hvita liljor och hvita dufvor
vid sidan af visa ormar — »Guds skapade kreatur» i
all deras skiftande mångfald. Från köttets dödande till
köttets uppståndelse — hvilket oerhördt omkast!
Det är som om semitismen, då den nått sin
yttersta gräns, bröte sig, öfvervann sig själf och
återvände till sitt ursprung; det är som om världskulturens
två motsatta principer — den semitiska och den
ariska, dödens och lifvets ande, under alla sekel och inom
alla folk hade dragits till hvarandra och slutligen
plötsligt mötts som två poler, världens två hälfter, två kön,
för att bilda en slutlig förening, symbol, tända gnistan
till den sista stora branden.
Antikrists vilddjur »skall låta eld komma ned från
himlen till jorden».
»Jag har kommit för att kasta ut en eld på
jorden, och hur gärna ville jag icke att den redan
brun-ne!» säger Kristus.
Men äfven i denna eld, i denna brand, som skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
