Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI.
År 1863 skref en af de naiva Moskvaslavofilerna,
I. S. Aksakov, till Dostojevski:
». . . Det första villkoret för att inom sig frigöra
den undertryckta nationalitetskänslan är att hata
Petersburg af hela sitt hjärta och med hela sin själ. Det är
öfver hufvud omöjligt att omvända sig till den kristna
tron (och slavofilismen är ingenting annat än en
kristendomsförkunnelse af högre slag), om man icke afsvärjer
djäfvulen, spottar ut honom och slänger bort honom.»
Med »djäfvulen» menar Aksakov naturligtvis Petersburg
eller kanske Peter själf.
I sin blandning af hjälplös ilska och hjälplös skräck
erinrar detta om dårens hot i Puschkins »Bronsryttarn >
. . . Men vänta du,
du arkitekt och trollkarl!
Leo Tolstoj »spottade icke ut», »slängde icke bort»
Petersburg. Han helt enkelt glömde staden, märkte
den icke, bortsåg från den som från något oviktigt och
obehöfligt, knappast existerande. Och icke blott
Petersburg öfvergaf han utan till och med slavofilernas
älskade Moskva och drog sig tillbaka till landet,
återvände till den ryska jorden, Rysslands kropp. Och
om han på landet möter Petersburg, Peters stad, i
gestalten af rysk »fabrikskultur» med handklaver,
brännvin och syfilis, så är detta för honom mörkrets ande,
»mörkrets makt», »upplysningens frukter». Handligen
i »Krig och Fred» och »Anna Karenina» försiggår
delvis i Petersburg, men något af Petersburgs, af Peters
ande spåras där ej. Anden i hufvudstadens förnäma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
