Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
personlighet. De älska honom och ha så lätt att
förlåta honom allt, därför att han synes dem vara lik
dem. Liksom han anklagas också de för »egoism».
Men hvem kan betvifla, att Byrons och Lermontovs
egoism icke är den råa, djuriska själfbevarelsedriften,
rädslan om sitt eget skinn, (hvem har öfverhufvud varit mindre
rädd om sitt skinn än de?) utan något högre, subtilare, mer
andligt — en egoism af särskildt slag. Är det icke blott en
hårsmån — för öfrigt kanske för dem själfva oöfverkomlig
— som skiljer en dylik kärlek till sig själf från den
högsta kärlek till andra, från oegennyttig religiös
gärning, själfförnekelse, själfuppoffring? Vi veta, att Byron
och Lermontov i själfva verket icke »bevarade» sitt lif
utan »miste» det — deras enda sorg var, att de icke visste
för hvad det vore värdt att helt offra det. — »Soldater! jag
behöfver edra lif, och ni måste offra dem för mig»,
säger Napoleon, såsom »den där makten hafver», och
det ligger också makt i hans ord. Människorna äro
villiga att gå i döden för denne »uppkomling», denne
»bandit utom lagen», emedan de icke blott frukta utan
också älska honom, ja måhända älska honom högre
än han älskar sig själf. »En man som jag struntar i
en miljon människolif. — Un komme comme moi se
/. .. de la vie d’un million d’hommes» — det är ord
som i hvarje annans mun skulle vara upprörande, vara
ett uttryck för »en uselhet öfver alla gränser» men i
hans mun endast äro fruktansvärda, fruktansvärda
därigenom att han måste tala så, icke kan annat, ty han
talar icke detta af sig själf utan som den där lyder
»ett okändt bud». Han endast lyder detta bud, denna
»osynliga hand», som, han vet det, leder honom själf
till offerbålet. Hans goda, hans samvete, hans
helighet, hans kategoriska imperativ, ofattligt och förfärligt
för människorna, är just denna högsta lydnad. — Ja, i
Napoleons »egoism», brutal eller vanvettig säger den
positivistiska moralen, som ej vill vara »kristlig» och
ej vågar att icke vara det, döljer sig, från en annan
synpunkt, något högre, hinsides, förvärldsligt —
religiöst: »Jag skapade en religion». — Det är som om
Tolstoj och Dostojevski. II.
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
