Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
mycket närsläktadt med den egoism, som kom
Napoleon att utropa: »En sådan man som jag struntar
(det franska uttrycket är starkare, oblygare) i en miljon
människolif.» Hela skillnaden består i att furst
An-drej blygs öfver sina »rusiga» tankar, aldrig skulle yppa
dem för någon, medan Napoleon slungar dem i
ansiktet på människorna som en utmaning — d. v. s. hela
skillnaden ligger i graden af ärlighet. Furst Andrej
är en sedlig, ja ridderligt ädel natur. Men också hos
honom har åtrån efter ära, kärleken till »människors
kärlek», kärleken till sig själf en styrka, som förefaller
onaturlig men dock är naturlig, som förefaller
brottslig, men är oskyldig (»det år inte mitt fel, att jag vill detta,
endast detta»), är i stånd att som halmstrån bortsopa
icke endast alla elementära själfbevarelse- och
släktbe-varelsedrifter utan också de högsta moraliska instinkterna.
I lifvet finner furst Andrej ingenting, som skulle
kunna besegra detta begär. Det fordras en yttre
tillfällighet — en blessyr, blodförlust, försvagad hjärna,
kroppsliga lidanden, dödens närhet — för att den
»rusige» skall nyktra till och varsebli det fåfängliga i
sina tankar om jordisk storhet. Men skulle det icke
ha varit nog med blott en något högre grad af
intelligens för att furst Andrej, äfven utan en kula i
hufvudet, skulle ha förstått, att hans drömmar om ära voro
alltför barnsligt naiva och till och med ointelligenta? Han
förstod ju icke det väsentliga hos sin hjälte, detta
oegennyttiga, som kom Napoleon att älska makten som en
konstnär, som musikern älskar sin fiol — »för tonerna,
ackorden, harmonierna» — förstod icke detta yttersta
något, som kom honom att säga: »Jag skapade en
religion». Furst Andrej drages instinktmässigt till denna
fiol som barn till leksaker. Men frågan: Nå men
sedan? kan han icke besvara, han vet inte hvad han skall
göra med fiolen — han har intet bruk för den. Den
högre harmoni, som klingade inom de romerska
kejsarnas arftagare och som förlänade musikern rätten att
taga fiolen i sin hand — allföreningens högsta
kulturella harmoni — det är naturligtvis något, som furst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
