Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
ropade Mitja vid en särskildt cynisk fråga af
prokura-torn. — Jag har ju så att säga slitit itu min själ
framför er, och ni begagna er af det och gräfva med
fingrarna i sårkanterna... A Gud!»
Här tycker man sig tydligt se, på hvilken sida
Dostojevski står.
»— Jag märker, att jag inte borde ha bekänt.
Hvarför, hvarför smutsade jag mig med att bekänna
min hemlighet! Ni bara skratta ni! (Porfiris »ljudlösa»
skratt). — Sjung lofhymner öfver er själfva, om ni kan...
Förbannelse öfver er, bödlar!» Är inte detta Mitjas skri
också Raskolnikovs, som slutligen också känner, att han
fläckat sig genom syndaboten, genom »bekännelsen af
sin hemlighet» — är det inte svaret på Porfiris
»kristna moral»? Men hur skulle vi kunna tro, att denna
moral är också Dostojevskis egen? Hur kunde han
tänka, att vi skulle tro det, att vi skulle gå i denna
fälla, som till och med enkom tycks vara lagd så, att
vi måste se den?
»— Taga på sig lidandet och rentvå sig genom
det, det är hvad som kräfs. Då ger Gud dig nytt lif»,
nästan ordagrant detsamma som Porfiri säger Sonja
Marmeladova, ehuru naturligtvis denna sedelära har en
djupare kristlig mening i offret Sonjas mun än i
bödeln Porfiris. Men kan den ens i hennes mun
uppfattas som Dostojevskis egen yttersta slutsats ur Brott
och Straff?
»Taga på sig lidandet» — gjorde inte Sonja själf
det? Pålade hon sig inte ett lidande — ett brott,
motsatt Raskolnikovs men hans likvärdigt?
»—■ Liksom om inte du har gjort detsamma?
Du har också öfverskridit strecket... haft mod till det.
Du har burit hand på dig själf... du har förstört ett
lif... ditt eget, men det är sak samma! Du hade
kunnat lefva ett sedligt och förnuftigt lif, och du
kommer att sluta i dyn... Vi äro bägge förskjutna, låt
oss därför följas åt — samma väg!»
Han dräpte en annan för sin egen skull,
uteslutande för sin egen skull och icke för Guds; hon dräpte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
