Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
liga — köttets förnekelse, ensamt förnekelse utan
be-jakelsen af hvad som är bakom köttet.
Hvad som försiggår i själen är här så
samman-flätadt med hvad som försiggår i kroppen, att det ena
är otänkbart utan det andra; det ena försvinner med
det andra. Ifall Brechunov blifvit vid lif, skulle han
säkert inte ens ha kommit ihåg sina kärleksfulla tankar
på Nikita, och efter all sannolikhet skulle han
förblifvit samma människa som förr; han skulle ha
återuppstått fysiskt, men andligen skulle han åter ha dött.
En dylik kärlek är icke vänd mot lifvet utan från
det. Alla Tolstojs hjältar, som söka räddning i
kristendomen, erfara i mer eller mindre grad denna
kroppsliga svaghet och vällust — den kristliga kärleken icke
som den lefvande andens högsta kraft utan som det
döende köttets yttersta svaghet.
Då furst Andrej vaknar till sans efter operationen
och drar sig till minnes sin tidigaste barndom, skulle
han likt Tolstoj också ha kunnat erinra sig bakningen
i balja och hur han då »för första gången varseblef och
började älska sin lilla nakna kropp». Furst Andrej
gråter vid dessa erinringar: »gråter öfver människorna och
öfver sig själf». Men helt visst mera öfver sig själf
än öfver människorna. Hans kärlek till andra är
egentligen endast kärleken till sig själf, den återvaknade
barnsliga kärleken till sin värnlösa, nakna kropp, omfattad
med den renaste religiösa dyrkan. Endast ett
missförstånd kommer honom att häri se »den kärlek, som
Gud har predikat på jorden».
Då furstinnan Maria efter hans omvändelse för första
gången återsåg sin bror, »blef hon plötsligt helt
försagd inför uttrycket i hans ansikte och blick, och hon
kände sig på något sätt brottslig. — Men hvarför?
frågade hon sig själf. — Därför att du lefver och
tänker på det lefvande, men jag! ... svarade henne hans
kalla, stränga blick». »Men jagi» — alltjämt samma
skri af den animala egoismen, endast svagare, mer
undertryckt men ännu hemskare, än mer förtvifladt, den
nakna människokroppens, det nakna köttets skri: »Frans-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
