Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IV
I Skrifställarens Dagbok för 1877 talar
Dostojev-ski med anledning af Anna Karenina om Tolstojs
universella betydelse som konstnär — han först af alla —
och öfvergår därefter till en kritik af hans nya
religiösa åsikter. Han slutar sålunda: «Nu då jag gifvit
uttryck åt mina känslor, skall man kanske förstå, hur
jag berörts af en sådan författares affall från vår stora
allmänryska sak och af den paradoxala lögn han
på-bördar folket i sin olycksaliga åttonde del af Anna
Karenina, utgifven särskildt. Han helt enkelt beröfvar
nationen allt det dyrbaraste den äger, det som ger
mening åt dess lif». Hvad Dostojevski menade med detta
»det dyrbaraste» framgår af ett annat ställe i samma
häfte af Dagboken, där han talar om stundismen, som
i många afseenden påminner om den tolstojska
kristendomen, särskildt i sin fientlighet mot alla religiösa
ceremonier, all yttre form, religionens kropp: »Man bär
ett kärl med en dyrbar vätska, alla böja knä, alla kyssa
och tillbedja kärlet, som innesluter det dyrbara,
lifgifvande elixiret. Då träda plötsligt några upp och ropa:
Ni blinda! hvarför kyssa ni kärlet? Dyrbart är endast
det lifgifvande elixiret, dyrbart är innehållet, inte
formen; men ni kyssa glaset, det simpla glaset, ni
tillbedja kärlet och tillskrifva det all heligheten, så att ni
glömma bort dess dyrbara innehåll. Afgudadyrkare!
Kasta kärlet, slå sönder det, tillbed endast den lefvande
vätskan! — Och man slår sönder kärlet, och det
dyrbara innehållet, den lefvande vätskan rinner ut på
marken och försvinner i jorden. Kärlet är sönderslaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
