Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
mer än ett snille, han var ett helgon, jämbördig med
förflutna århundradens största helgon och troskämpar.
Om det en gång kommer att stråla en gloria kring
Tolstojs hufvud, så blir det i hvarje fall icke en
helgongloria af det slaget.
Hvar och en af dem förverkligade i sitt lif hvad
han själf fruktade och hvad den andre åtrådde:
Tolstoj den icke kristna, Nietzsche den icke hedniska
heligheten. Nietzsches död och Tolstojs odödlighet är
död ännu i lifvet och odödlighet i lifvet. — Allt detta
ha vi haft för våra ögon, det har velat, har kräft att
bli förstådt, har ropat till oss, och vi ha ändå
ingenting förstått — och det ser ut som om vi aldrig skulle
förstå ...
Och ju mera motsatta de äro, dess mer
öfverensstämmande, dess mer lika äro de. Icke blott att båda
på enahanda sätt ha förnekat Kristus, på enahanda sätt
ha de också, emot sin vilja, anslutit sig till Kristi sanna
lära — åtminstone på några punkter af sina religiösa
banor — Tolstoj genom fader Jeroschka och Platon
Karatajev (»ingenting är synd, allt är skapadt
människan till glädje»), Nietzsche på den yttersta,
afgrunds-stupande branten af sitt religiösa medvetande. Jag skall
här icke påvisa alla dessa beröringspunkter, jag tager
endast två af dem.
I ett af sina sista arbeten, Äfgudaskymning,
återvänder Nietzsche till den fråga, hvarmed han började
sin religiösa bana. »Den psykologiska tolkningen af
orgiasmen såsom en öfverströmmande känsla af lif och
kraft, där själfva smärtan verkar som stimulans, gaf mig
nyckeln till förståendet af det tragiska. — Bejakelsen af
lifvet äfven i dess mörkaste och grymmaste gåtor,
viljan till lifvet, som fröjdar sig åt sin outtömlighet i och
genom offrandet af sina högsta typer, detta är hvad
jag kallat dionysiskt, häri har jag anat bryggan till den
tragiske skaldens psykologi. Han skapar icke för att
befria sig från skräck och ömkan, icke för att rena sig
från en farlig affekt förmedelst en stark och ögonblicklig
utlösning däraf — såsom Aristoteles lärde — utan för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
