Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
»Jag har pröfvat min kraft på alla områden»,
erkänner Demonernas hjälte i sitt afskedsbref med den
yttersta förtviflans ärlighet. »Som förr kan jag ännu
önska att göra det goda och finner tillfredsställelse i
det; men samtidigt önskar jag också det onda och
finner tillfredsställelse äfven i det.»
Men denna ohyggliga moraliska dualism — icke
en förening utan endast en blandning af godt och
ondt — härleder sig hos honom från en än djupare
och ohyggligare religiös dualism.
»— Vid samma tid», säger Schatov, »— som ni i mitt
hjärta präglade in Gud och fäderneslandet (det tyska
»gudsfolkets» idé), förgiftade ni den där olycklige,
förryckte Kirilovs hjärta. Ni stadfäste honom i lögnen
och jagade upp honom till raseri.»
Samtidigt, kanske på en och samma dag, predikar
Stavrogin Kristus, gudamänniskan för Schatov och
antikrist, människoguden för Kirilov, enligt Dostojevskis
ord »de två väldigaste idéer som någonsin framträdt i
världen». Med samma styrka drog han båda till sig,
och med samma förakt stötte han sedan båda ifrån sig.
Men de stötte icke honom ifrån sig. Af den djupa
känsla, hvarmed Kirilov säger: »Kom ihåg, Stavrogin,
hvad ni betydt i mitt lif» — märks det, att han
alltjämt tror på honom. Likaså med Schatov. Om också
allt hvad denne misstänker honom för visade sig sant
(och ett af censuren uteslutet kapitel, som skildrar hur
Stavrogin skändar en liten flicka, ger oss rätt att tro
det), är han dock »dömd att tro på honom i
evigheters evighet», är redo att »kyssa hans fotspår», »kan
inte slita Nikolaj Stavrogin ur sitt hjärta», anser sig själf
som en »lärjunge uppväckt från de döda» och honom
för en läromästare, som talar »väldiga siarord».
Detta är Schatov. Men Dostojevski själf?
Fruktade han verkligen inte att göra sig skyldig till hädelse,
då han i en Stavrogins mun lade sin heligaste
öfvertygelse, den som han lefde och dog på, sin innersta
tanke om ortodoxiens betydelse, om Kristi ande i det
ryska gudsfolket? Var det af en tillfällighet han lät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
